Idrott har alltid varit min passion. Speciellt härlig är känslan av att ha tagit ut sig under ett pass – att prestera så nära sin maxgräns som möjligt.
Det har följt mig från barndomens spontanfotbollsspelande hemma på ängen efter man kommit hem från skolan och fotbollsklubbens mer organiserade snöpulsande med en gubbe på ryggen under den tuffa vinterträningen, fram till i dag.
För att inte tala om samhörigheten som lagidrott skapar. Kollektivismen. Solidariteten. Känslan av att ha gjort något tillsammans. Och snacket i linimentluktande omklädningsrum. Tjôtet, som vi säger på göteborgska.
Nuförtiden håller jag igång med innebandyspel och olika former av Friskis&Svettis-aktiviteter på vinterhalvåret. F&S i Lerum har ett rikt utbud och många proffsiga ledare. Kombinerade pass med skivstång/spinning och styrka/spinning är mina favoriter.
På senare år har också individuella sporter lockat mig. Som cykling. Framåt mars brukar min MTB-cykel få komma ut efter några månaders vinterförvaring. Jag har även en racer. Annars är det min långfärdscykel som gäller.
Eftersom fotbollsspelandet krävt sin tribut i form av flera knäoperationer har cykling blivit den träningsform som jag tycker är överlägset roligast och mest skonsam för knäna. Jag har väl sprungit ett drygt dussin Göteborgsvarv, men det kommer nog inte att bli fler.
Se min träningsdagbok inför sommarens cykelfärd här!
Om du tycker att snittpulsen är klen beror det kanske på att jag har rätt låg vilopuls, 42. Låg vilopuls innebär att man är vältränad, men jag vet inte.
Supercyklisten Susanne Ljungskog har 38 i vilopuls och maxar 196. Det är bra. Gunde Svan hade 32, men kaxigast vad jag vet är skridskoåkaren Johan Röjler. Hans vilopuls är 28!
))
