Blogg    Idrottsprofiler    Varför    Om mig    Träningsbakgrund    Utrustning    Media   

Stig Snällfot |  Tommy Holmgren |  Daniel Viklund |  Håkan Kuorak |  Gunhild Sundström |  Heidi Andersson |  Olle Calming |  Ylva Nowén |  Peter Göransson |  Leif Nilsson |  Jerker Axelson |  Staffan Larsson |  Patrik Bodén |  Emil Meszaros |  Lena Arwedahl |  Gunilla Wallengren | 

Idrottsprofiler

Här publiceras en ny text varje dag!

GUNILLA DRAR MOT
PEKING – I RACERFART

TROLLHÄTTAN. Hon började köra racer med rullstolen redan på barnhabiliteringen i Vänersborg. Sedan dess har Gunilla Wallengren varit såld på att ta sig fram fortast möjligt.
I september får hon sitt elddop under Paralympics i Peking.

Gunilla Wallengren föddes den 2 maj 1979 med ryggmärgsbråck. Hon vet inget annat än hur det är att vara förlamad från midjan och neråt.

Men redan tidigt fanns idrottsintresset där. Att köra snabbt med rullstolen var Gunillas grej. Det märkte snabbt sjukgymnaster och arbetsterapeuter på barnhabiliteringen i Vänersborg.

1985 gick hon med i föreningen Drivringen. Den finns i Trollhättan, cirka fyra mil från bostadsorten Hålanda. Samma år gjorde hon sin första tävling.

Under sin ungdomstid testade Gunilla även sporter som ridning, simning, rullstolsinnebandy och rullstolsbasket. Men 1994 bestämde hon sig för att enbart satsa på friidrott.

Nu hon framme vid sitt livs stora mål, Paralympics i Peking. Det avgörs den 6-17 september. Och i Kina är det full satsning som gäller.

– Jag åker till Peking för att ta guld. Men det är tufft. Vi är väl tio tjejer som är med och fajtas, säger Gunilla när jag träffar henne under ett av sina träningspass på idrottsarenan Edsborg i Trollhättan.

Hon tjingsar på vaktmästarna. Snackar lite om underlaget, tartan. Det är slitet – har legat i 17 år nu på arenan. Friidrottarna klagar över att det blivit för stumt, men Gunilla Wallengren gnäller inte.

– Den här banan har alltid varit bra för mig. Mondo-underlag (som finns på arenan i Peking) är mycket snabbare, men i och med att jag tränat på allt svårt här är jag härdad.

Hon är en målmedveten ung dam. Som satsar seriöst på sin sport – så mycket man nu kan göra det som handikappidrottare. För de ekonomiska förutsättningarna är knappa.

Gunilla Wallengren tränar mellan åtta och tolv pass i veckan. Det kan handla om ren rullstolsträning eller styrketräning.

Mamma Iris är alltid med. Hon är tränare och personlig assistent till Gunilla.

– Det funkar jättebra. Det kan bli problem med en så nära relation, men vårt samarbete är suveränt, säger Gunilla Wallengren.

Pappa Lars-Eric är huvudtränare. Han har den stora överblicken och följer inte med på alla träningspass. Dessutom har han ett företag att sköta.

Till viss del är den här sporten en materialsport. Rullstolen är avgörande. Gunilla visar hur den fungerar och hur hon ”slår” sig fram på hjulen med specialgjorda stenhårda handskar av en sorts plast.

En rullstol kostar runt 50 000 kronor. Tidigare hade Gunilla Wallengren en japansk rullstolssponsor, som dock drog sig ur när pengarna tröt. Hon har även haft hjälp av ett företag i Göteborg.

Men intäkterna kan komma på de mest oväntade sätt. 

– För några år sedan blev jag uppringd av en tidning som ville gratulera mig till ett stipendium. Det var ganska mycket pengar – och jag hade inte ens sökt det. Det var en privatperson som sökt för mig, berättar hon.

Gunilla Wallengren tränar jämt med mp3-lurarna i öronen. Musik är hennes stora intresse. Hon är allätare, men gillar bäst musik med puls.

Tiden fram till Kina-tävlingarna kommer hon att ägna åt träning. Hon känner redan nu att hon är i gott slag.

– Det känns otroligt bra i kroppen. Det bådar extremt gott.

Gunilla har problem med ansträngningsastma. De stora luftföroreningarna i den kinesiska huvudstaden låter oroande för en lekman, men den svenska rullstolsstjärnan är lugn.

– Jag har min medicinska plan inför Paralympics och kommer att ligga på en nivå som gör att jag kommer att klara påfrestningarna.

Gunilla Wallengren är en fin ambassadör för handikappidrotten. Hon sitter med som ledamot i Västergötlands handikappidrottsförbund och är sekreterare i sin klubb Drivringen. Och hon är mån om att kontakta medier när något har hänt.

– Syns man inte, finns man inte, konstaterar hon.

När det gäller idrottsstjärnor som flyr Sverige på grund av skatteskäl säger hon att alla får göra som de själva vill, men att hon aldrig skulle kunna tänka sig att bosätta sig utomlands.

Hon prisar ärlighet, ogillar oartighet och älskar spagetti bolognese.

Hur många SM-guld som finns i prisskåpet hemma i Hålanda? 58. I höst hoppas hon kunna krydda det med någon gyllene OS-medalj.

Se fler bilder på Gunilla Wallengren och från den sista etappen här.
 

Namn: Gunilla Katarina Wallengren.
Födelsedatum: 2 maj 1979. 

Trollhättans betydelse för mig:

 Där var starten på min första tävling i rullstol, på Edsborg 1985. 
Familj: Mamma Iris, pappa Lars-Eric och systrarna Madeleine (35) och Erika (33). Förlovad med Robert Fjällblad.  
Jobbar i dag som: Just nu idrott på heltid, men har lite sidoarbete som ekonomiassistent i pappans företag. 
Meriter: 3 VM-medaljer (två silver, ett brons), åtta EM-medaljer (ett guld, ett silver, sex brons).  
Bästa idrottsminne: Mina VM-silver i Taiwan förra året och när jag fick uppvisningsköra vid VM i friidrott i Edmonton 2001 inför 35 000 åskådare. 
Viktigast med idrotten: Att må bra. 
Webbplats: Svenska Handikappidrottsförbundet.

 

 

LENA TYSTADE KRITIKER
– BLEV FIFA-DOMARE

MELLERUD. Hon blev utskälld av en hysterisk ledare – och bestämde sig för att sluta döma fotboll.
Men Lena Arwedahl, 40, övertalades att fortsätta. I dag är hon en av fyra svenska kvinnliga Fifa-domare.

Vi har stämt möte vid torget i Mellerud. Jag har parkerat cykeln och slagit mig ner på en bänk vid en porlande fontän alldeles utanför Handelsbanken, Lena Arwedahls nya arbetsgivare sedan en kort tid tillbaka.

Hon kommer med cykel. Vi trampar hem till hennes och sonen Johans lägenhet och jag kan fräscha till mig med en dusch. Sedan tar vi Lenas röda V50 – hennes klädsel i dag matchar bilens kulör perfekt – till Melleruds golfklubb för att äta lunch.

Jag frågar hur det var den där gången när hon blev så förödmjukad av en ledare att hon bestämde sig för skicka in pipan till förbundet. Här är Lenas egna ord:

”Jag hade hållit på i några år. Jag hade dömt om en dammatch i division fyra eller fem. En ledare tyckte att jag var kass och skällde ut mig efter noter. Då tänkte jag att nu får det vara nog”.

Lena ringde sin personliga domarcoach Valter Johansson för att meddela sitt beslut. Han tog ett långt pedagogiskt samtal med henne och fick henne att besinna sig.

Valter följde med Lena Arwedahl till hennes nästa match och var ett stort stöd. Under den kampen lyckades Lena jättebra – och efter Johanssons bearbetning skrinlade hon planerna på att sluta. Nu är hon en av Sveriges fyra främsta.

– Valter har betytt oerhört mycket för mig. Han har lärt mig att ta motgångar. Att döma handlar mycket om social kompetens och att handskas med människor, säger Lena Arwedahl.

Hon är uppvuxen i en idrottsintresserad familj i Älvängen norr om Göteborg med två systrar (varav en är Lenas tvilling) och en bror. Somrarna spenderades vid stugan i Mellerud.

Lenas stora intresse upp till det att hon var 15 år var hästar. En finalplats i lag-SM i dressyr för ponnyer står på hennes meritlista. Men sedan kom fotboll – och även handboll – in i hennes liv.

– Min tvillingsyster Karin hade börjat ett par år tidigare i Älvängens IK. Jag ville testa också. Det var samma tjejer som spelade handboll som fotboll.

Efter några år bytte Lena fotbollsklubb till Åsebro IF, en dalsländsk förening hemmahörande inte långt från Mellerud. När hon var 19 år behövde ÅIF domare. Lena anmälde sig. Och på den vägen är det.

Jag frågar henne om hon tycker att damfotboll får det utrymme i media som den förtjänar. Svaret kommer blixtsnabbt.

– Nej. Tjejerna kanske får en tiondel jämfört med herrarna. Men det är svårt att jämföra dam- och herrfotboll. Det är så olika förutsättningar.

Hon tycker att damers insats på plan är minst lika stor – om inte större – jämfört med herrars. Kvinnor har så mycket annat än bristande uppmärksamhet att slåss mot.

– Bland annat fysiken. Skaderisken är ganska stor för tjejer en viss period varje månad, säger Lena Arwedahl.

Mestadels dömer Lena dammatcher. Men i augusti ska hon ”flöjta” en herrmatch på hög nivå, division 3, mellan Stenungsund och Sävedalen. Känner hon sig accepterad av män?

– Ja, nu gör jag det. Men i början av min karriär var det värre. Jag är glad om männen lägger sin energi på själva fotbollsspelandet och inte på mig…

Bortsparkade bollar. Murar som ställs för nära. Bollar som tas upp i händerna av avblåst spelare som fördröjer spelet. I handboll får inte bollen röras efter avblåsning – men varför tillåts så mycket spelsabotage i fotboll och varför kommer de styrande inte tillträtta med dumheterna?

– Fotbollen har släppt iväg stjärnorna alldeles för långt. Internationellt är det bedrövligt. Jag tycker att vi bland annat skulle haft femminutersutvisningar. Allt styrs från Uefa och Fifa och det är svårt att påverka. Men inom damfotbollen finns inte alls samma problem med spelsabotage, säger Lena Arwedahl.

Personligen har hon haft en tuff resa mot toppen. Hennes sambo Stefan, elitgolfare, blev sjuk när sonen Johan var två år gammal.

Stefan hade en tumör i huvudet. Efter fyra och ett halvt år med ideliga kontroller och behandlingar gick han bort i juli 2002.

– Det var en fruktansvärt jobbig tid. Vi försökte köra på som vanligt, men det är klart att en sådan smäll kostar på. Alla bakslag var så jobbiga. På något sätt har jag lärt mig mycket rent livsåskådningsmässigt. Och jag har otroligt fin hjälp av mina svärföräldrar.

Hon fortsatte att döma under sjukdomsperioden. Idrottandet var en nödvändig ventil för henne.

Vi åker runt i Mellerud och in i ett villaområde. Passerar huset som familjen tidigare bodde i.

– Det var en lättnad att sälja det. Det är inte så kravfyllt och mindre arbete med att bo i en lägenhet, säger hon.

Att flytta från Mellerud har dock aldrig varit aktuellt. Samhället är litet och tryggt, här har Johan sina kompisar, han lirar fotboll i Melleruds IF (målvakt) och tar sig själv till golfbanan (hcp 16).

Dessutom finns närheten till svärföräldrarna och tvillingsystern Karin – de har i princip kontakt med varandra varje dag.

I augusti avgörs OS i Peking, men Lena får sitta hemma. Sverige representeras bland damernas fotbollsdomare av Jenny Palmqvist. Fast Lena Arwedahl har några år kvar på sig att få döma internationella matcher.

– Internationellt får man bara döma tills man är 45 år. Det tycker jag är lite synd, för man samlar ju på sig erfarenhet hela tiden och blir bättre. Så länge man klarar konditionstesterna borde ju allt vara okej. I Sverige är 45-årsgränsen borttagen från i år.

Men i höst ska en massa kvalmatcher spelas. Och bli inte förvånade om Melleruds bidrag till den internationella storfotbollen finns med på ett hörn då. Trots en viss manlig ledare på lingonserienivå.

Se fler bilder på Lena Arwedahl här. 
 

Namn: Lena Gunilla Arwedahl.
Födelsedatum: 18 februari 1968. 

Melleruds betydelse för mig:

 Min barndoms lyckligaste minnen finns i Mellerud och familjens sommarstuga där. I vuxen ålder känns det rätt att bo och verka i ett litet samhälle där alla känner alla. Det ger stor trygghet. Jag är född och uppvuxen i Älvängen, också ett relativt litet samhälle. 
Familj: Sonen Johan, 12 år. 
Jobbar i dag som: Banktjänsteman på Handelsbanken, nytt jobb sedan i början juni. Deltidsanställd elitdamfotbollsdomare för Svenska Fotbollförbundet. 
Meriter: Finalmatch I fotbolls-EM U19 i Ungern 2005. Final i lag-SM dressyr för ponnyer 1985. 
Bästa idrottsminne: Ovanstående två tillfällen. Man måste ha varit med om det för att förstå. 
Viktigast med idrotten: Att man känner att det man gör är värt all den tid och energi som man lägger ned. Att man har kul och trivs och viktigast av allt, att man har något att ge! 
Webbplats: - 

 

 

ALLA TÄNDER
PÅ EMILS HYSS

GRUMS. En tekniker och kämpe i samma person som kunde göra Frölundapubliken salig. Emil Meszaros, 52, var hockeyliraren som hittade på spektakel i tid och otid – och bland annat flyttade hem till Grums i förtid för att bli ortens tandläkare.

Vi kommer in från norr och stannar vid trafikljusen. Österut ligger Gruvöns pappersbruk – här har jag för mig att det alltid luktat sulfat – och västerut står en hockeyspelare staty.

Men nu känner jag ingen odör. Det kan bero på att jag ganska nyligen blivit påkörd av en bil och brutit nyckelbenet. Hedersmannen Emil Meszaros har varit uppe på Torsby sjukhus och hämtat ut mig.

– Statyn skänktes av en lokal konstnär som heter Gunnar Lundkvist på 90-talet, berättar Emil Meszaros.

Ishockey är sannerligen kultur på den här orten. Hockeyn i Värmland startade i Forshaga och Grums på 40-talet. Färjestad drog igång sin verksamhet långt senare.

Vi åker upp för backarna. Vårt mål är stadsdelen Orrby, där allt började.

– Här sprang vi omkring och lirade. Först landhockey, sedan med skridskor. Alla grumsare som blev någon i ishockey har vuxit upp här, säger Emil.

Han kör runt på Orrby. Visar var Juha Widing bodde. Evert och Willy Lindström. Malte och Thomas Steen. Dan och Ulf Labraaten. Ove Karlsson. Jan Ingman. Han själv. Listan kan göras lång.

Vid ett bord i närheten av Billerudshallen sitter Kaj Gustafsson, Jonas Söderquist, Tommy Bergström och Evert Lindström. Grumsare och hockeykännare på toppnivå. De drar historier som får öronen att krulla sig.

Som när Grums mötte Djurgården nere på gamla hockeyrinken Billevi 1954. Arenan tog 2 000 personer, den officiella publiksiffran var 7 000, men kännare säger att det var minst 10 000 på plats.

Hur som helst. I trängseln och köerna innan matchen avled en man. Det gick inte att transportera bort liket på grund av allt folk.

Arrangörerna fick lägga den döde i ett enskilt utrymme – stockholmarnas omklädningsrum. Där låg liket tills allra skingrats efter matchen. Trots det lyckades Djurgården vinna matchen.

Orrby var en tuff miljö där de unga killarna tidigt blev män. Inte minst Emil Meszaros. Som 15-åring kaxade han upp sig rejält mot den stenhårde kanadensaren Des Moroney, som då spelade i Örebro.

Dessutom gjorde unge Meszaros det avgörande målet för Värmland i en tv-puckfinal 1971. Plus att han var med i den svenska JEM-laget som tog guld i Schweiz.

Det gav eko bland de stora klubbarna. Så när legendariske Frölundaledaren Bengt ”Bittan” Johansson gav sig ut på värvarstråt till Grums tackade inte Emil nej.

– Det var otänkbart att gå till Färjestad. Fanns inte på kartan. Men jag ville ha med Ove ”Pajen” Karlsson till Frölunda också. Det blev så. Fast ledarna i Grums var inte så glada på mig då, minns Emil.

I Scandinavium tog VF-publiken snabbt den unge värmlänningen till sina hjärtan. Han var en tekniker och samtidigt en kämpe – stod upp och var ganska elak. En typ av spelare som göteborgarna alltid älskat.

– Jag gav alltid allt. Gillade att hitta på spektakel. Jag var tuff och gick inte undan, betygsätter Emil sig själv.

En av de mest dramatiska händelserna under Emil Meszaros år i Göteborg var flygkraschen 1974. VF skulle möta Brynäs i Gävle och åkte upp i tre propellerplan. Ett störtade, dock inte det Emil färades i.
– Vi satt i det sista planet. När vi kom fram till flygplatsen möttes vi av ambulanser. Det var ruggigt. Som tur var klarade sig alla.

SM-finalen mot Brynäs 1980 var en annan mäktig upplevelse. Frölunda hade 1–0 i den femte och avgörande matchen på Johanneshov, men fick till slut se sig besegrade med 2–1.

Under tiden i Göteborg läste Emil upp sina betyg på Komvux. Sedan kom han in på Tandläkarhögskolan – i Stockholm.

Det var meningen att han skulle pendla och träna med AIK, men efter en dag i huvudstaden gick han upp till kansliet och frågade om han kunde få byta till Göteborg. Tjänstgörande kvinna noterade Meszaros önskemål. Men Emil hade inte några större förhoppningar.

– På kvällen hade vi en match mot Örebro. Det är otroligt, men damen ringde upp vaktmästaren i hallen som fick tag på mig och meddelade att jag kunde fortsätta i Göteborg. Jag tog aldrig reda på vad damen hette – skulle gärna vilja ha tackat henne. Det hade varit väldigt jobbigt att pendla i fem år.

Men redan 1981 flyttade killen med det ungerska påbrået – föräldrarna Emil och Teresia kom till Trelleborg 1956 – tillbaka hem till Grums. 26 år ung.

På den tiden delades ett visst antal etableringstillstånd för tandläkare ut per stad. Den som hade tillstånd i Grums skulle gå i pension och Emil kunde ta över certifikatet.

Allt sedan han flyttade tillbaka till Värmland har Emil Meszaros varit engagerad i Grums IK. Så sent som förra torsdagen tackade han ja till en ny sväng som ordförande i föreningen.

Just nu håller han på att bearbeta Thomas Steen att flytta tillbaka till Grums från Kanada. Meszaros vill ha Steen som dragplåster till ortens ishockeygymnasium och Thomas funderar som bäst.

Vad finns det mer att berätta? Massor. Men ni får nöja er med att få information om Emil Meszaros älsklingsrätt. Den heter Lecso, är ungersk och består av paprika, ägg, tomater, lök och korv.

Se fler bilder på Emil Meszaros här. 

MER FAKTA
Grumsare som blivit frölundaiter: Emil Meszaros, Willy Lindström, Evert Lindström, Ulf Labraaten, Ove Karlsson, Hans-Erik Jansson, Peter Berndtsson.

Andra hockeygrumsare på hög nivå: Juha Widing (Gais, New York Rangers, Los Angeles Kings), Göran Sundh (Färjestad), Uno Johansson (800 mål i Grums a-lag, Mora), Malte Steen (Mora, Timrå, Modo), Thomas Steen (Leksand, Färjestad, Winnipeg, Frankfurt, Eisbären), Dan Labraaten (Leksand, Winnipeg, Detroit, New Jersey), Jan Ingman (Färjestad, Winnipeg), Per Bäcker (Färjestad, Bofors, Djurgården, Ålborg), Niclas Andersén (Leksand, Brynäs).

 

Namn:  Emil Meszaros.
Födelsedatum: 14 november 1955. 

Grums betydelse för mig:

 Allt. Det är här jag vuxit upp och lärt mig grunderna i hockeyn och det är här jag är yrkesverksam. 
Familj: Frun Eva, barnen Maria (26), Camilla (24) och Patrik (18). 
Jobbar i dag som: Tandläkare. 
Meriter: SM-final med Västra Frölunda mot Brynäs 1980, guld junior-EM 72-73, vinst tv-pucken 71, 1 a-landskamp, 252 a-lagsmatcher för Frölunda (ishockey). 
Bästa idrottsminne: SM-finalen mot Brynäs. Det var så nära. 
Viktigast med idrotten: Att ha roligt och att alla ska ha möjlighet att prova på olika sporter. 
Webbplats: Grums IK. 

 

 

REKORD-PATRIK FIKAR
EFTER ANDRA BÖNOR  

TORSBY. Han chockade en hel friidrottsvärld när han för 18 år sedan drämde iväg spjutet på nya världsrekordlängden 89,10 – i termobyxor. Två veckor senare pajade han axeln i en bänkpressövning.
I dag är Patrik Bodén inköpschef och kaffeprovare.

Jag äntrar en fantastisk idrottsbygd. Här i den värmländska kommunen Torsby har mästertränaren Sven-Göran Eriksson fostrats och här har kollegan Gunder Bengtsson verkat.

För att inte tala om skidskytten Mikael Löfgren, hockeytränaren Conny Evensson (ursprungligen från Hagfors), rallystjärnan Per-Inge Walfridsson, långdistansaren Lars-Erik Nilsson och fotbollsproffset i Groningen, Marcus Berg.

Men jag inte cyklat till Torsby för att träffa någon av dem. Det är Patrik Bodén som är mitt mål. Patrik bor numera i Karlstad, men just den här helgen är uppe hos sina föräldrar.

Vi träffas på Björnevi, en ganska stor idrottsanläggning för en ort av Torsbys kaliber. Torsby IF spelar samtidigt fotbollsmatch i Värmlandsfyran mot Skattkärr, men det är ganska tomt på folk.

I den södra kurvan håller friidrottarna och SK Bore till. Unga släggkastaren och kulstötaren Anna-Clara Rydberg, 14, är här och kör ett lördagspass. Dörren in till Bores förråd är öppen och Patrik kan inte motstå frestelsen att titta in.

Här finns en uppsjö av olika redskap och annan utrustning. Allting står prydligt uppdradat. Här råder ordning och reda.

– John Erikssons förtjänst. Det är han som driver friidrotten i Torsby – och gjorde även på min tid, berättar Patrik Bodén.

John Eriksson var Patriks gymnastiklärare i tredje klass. Och John såg att här fanns det talang.

– Han plockade upp alla som hade intresse eller fallenhet för friidrott. Utan John Eriksson hade jag inte börjat, säger Patrik Bodén.

Idrotten var en naturlig fritidssysselsättning för ungdomarna i Torsby på Patriks Bodén tid. Det fanns inte så mycket annat att göra.

Patrik höll på med det mesta i idrottsväg. Och i början av friidrottskarriären var det längd och sprint som gällde – han gick till Kalle Anka-final på 100 meter och blev Sverigefemma som tolvåring.

Det var först som 16-åring och flytten till Karlstad och gymnasiet där som det blev allvar med Patrik Bodéns spjutkastande. Under Raimo Pihls ledning underkastade sig Patrik tuffare träning och karriären tog fart ordentligt.

Efter lumpen fick han möjlighet att åka till Texas och USA på ett stipendium. Där rådde perfekta förutsättningar, bra väder och fina banor.

Patrik tränade som en besatt. Och han kände att allt jobb han la ner gav resultat. Han minns hur han tog en veckas ledighet och åkte till New Orleans. När han kom tillbaka var det tävling i Los Angeles. Han vräkte iväg spjutet 82,84 – men var missnöjd.

– Då kände jag att det var stora saker på gång.

Två veckor senare, den 24 mars 1990, arrangerades en stor tävling mellan fyra skolor i Austin. Det var 20 000 på läktarna, men spjuttävlingen hölls på en liten sidokastplan. Där hade kanske 10-20 personer bänkat sig.

Det var kallt, runt tio grader. Småregnigt och eländigt. Patrik Bodén hade träningsvärk.

I ett träningskast, med tre-fyra stegs ansats, hystade han iväg spjutet 83 meter. Trodde inte det var sant.

– Hade en träningskompis som hette John Pool. Han sa: ”World record today, Patrik?”. Jag bara skrattade, minns Bodén.

När det var dags för det första tävlingskastet behöll Patrik Bodén överdragbyxorna – en sorts termovariant – på. Det var fortfarande kallt i luften.

– Jag kom lite fel i ansatsen, men fick en perfekt träff. Jag minns känslan än i dag. Glömmer den aldrig. Och fattade direkt att det var riktigt långt.

Arrangörerna rusade in med stålband för att kontrollmäta. Till slut basunerade högtalarrösten ut: 89,10. Nytt världsrekord!

Jan Zelesnys rekord på 87,60 hade stått orört i tre år. Men nu var det överträffat. Av en svensk på en liten träningskastplan i Austin, Texas.

– Det var en sinnesjuk känsla. Jag minns att jag föll ner på knä med händerna i huvudet i någon sorts böneställning. Det var den i särklass häftigaste idrottsdagen i mitt liv.

Två veckor senare skulle Patrik bryta ner sin formtopp. I en lutande bänkpressövning laddade han på 140 kilo.

Han höll på att få hela vikten över huvudet, men räddade upp situationen. Fast fick betala med att axeln gled ur led.

Sedan blev friidrottslivet sig aldrig riktigt likt för Patrik Bodén. Skador och operationer följde slag i slag.

– Där rök nog min karriär. Jag opererade axeln tre gånger. Och fick massa följdskador. Det var synd, jag hann aldrig riktigt rida på det där världsrekordet fullt ut, säger Patrik.

I dag bor han i Karlstad. Äldste sonen Ludvig spelar bland annat handboll i Skåre. Pappa Patrik hjälper till som assisterande ledare.

Annars lirar Patrik lite golf, gillar motorsport, kollar helst bilfixarprogram på tv, kör BMW, ägnar sin mesta fritid åt familjen och lagar gärna till favoriträtten falukorv och stuvade makaroner.

Och så ”dricker” han kaffe. Upp till sex gånger per dag. Under sina år på Löfbergs, i dag är han inköpschef av material och tillbehör, har det visat sig att han har känsliga smaklökar och extrem fallenhet för att bedöma kaffebönor. En specialistkompetens.

Så före detta världsrekordhållare Bodén kan i dag även titulera sig kaffeprovsmakare.

Se fler bilder på Patrik Bodén och från etapp 13 här.
 

Namn: Lars Patrik Bodén.
Födelsedatum: 30 juni 1967. 

Torsbys betydelse för mig:

 Allt. En idyllisk ort med stor trygghet och massivt idrottsutbud. 
Familj: Fru Anette, barnen Ludvig (10) och Vilgot (3). 
Jobbar i dag som: Inköpschef för material och tillbehör samt provsmakare på Löfbergs.
Meriter: EM-brons, åtta SM-guld och världsrekordinnehavare i spjut. 
Bästa idrottsminne: Världsrekordet på 89,10 i Austin 1990. 
Viktigast med idrotten: Att ha roligt, när det blir en passion kan man utveckla maximal kapacitet. 
Webbplats: - 

 

 

ALLA KOMMER IHÅG
STAFFANS STAKBRAGD

MORA. Han hade precis kommit med i skidlandslaget – men bröt benet på försäsongsträningen. Fem månader senare stakade sig Morasonen Staffan Larsson igenom sitt idrottslivs kanske största bragd.

Det är inte lätt att bli profet i sin egen stad. Men om Mora-Nisse är "fadern" i orten vid Siljans norra strand är skidåkarkollegan Staffan Larsson, 38, "sonen" eller möjligtvis "den helige anden". För här är längdskidåkning religion.

Det är få inom längdskidåkningen som inte unnar Staffan den Vasaloppsseger han tog 1999. För Larsson är faktiskt kanske mest hågkommen för de segrar han inte tagit på den nio mil långa färden mellan Sälen och Mora.

Som 1994. Staffan hade inför säsongen kommit med i landslaget. Han siktade stenhårt på ett bra resultat i OS i Lillehammer.

Den 25 september var Staffan ute i terrängen och körde ett barmarkspass. Han trampade på en trasig spång – så illa att han bröt höger underben.

– Vi var ett gäng som var ute på en långrunda till Grönklitt, minns han, när jag träffar honom i ett sommarfagert Mora.

OS-drömmen gick naturligtvis i kras. Men redan efter två-tre dagar i sjuksängen bestämde sig Staffan för att åka Vasaloppet fem månader senare.

– Jag blev enormt inspirerad, har aldrig tränat så mycket i hela mitt liv.

Han gick på kryckor en timma per dag, körde träning i våtväst, cyklade, gick på gym, satt på en kälke och stakade (Thomas Wassberg, som jag träffade i Åsarna, gav Staffan idén). Larsson tränade som en besatt.

Den 4 januari slängde han kryckorna. Efter mer skidträning fick han köra flera seedningslopp för att få en bättre position i Vasaloppet.

Eftersom knät var så illa skadat kunde han inte få tillräckligt effektivt frånskjut. Så Staffan stakade sig igenom de nio milen – utan fästvalla.
– Jag hade satt som mål att vara bland de 100 främsta. Men ingen förväntade sig något från mig.

Staffan Larsson kom ikapp klungan efter 15 kilometer. Då bestämde han sig för att göra sitt eget lopp. Han stakade ursinnigt på och ledde hela vägen fram till Hökberg. Då kom Janne Ottosson och två norrmän i kapp.

Jag själv bevakade det loppet för tidningen iDAG. Segrande Ottosson belönades inte med så värst mycket plats i tidningen – det var Larssons bragd (han blev femma till slut) som uppmärksammades enormt.

Vi står vid målgången för Vasaloppet. Skylten ”i fäders spår för framtids segrar” syns tydligt. Fram kommer en långfärdscyklist och säger: ”Du, Staffan. Jag kommer ihåg när du stakade igenom Vasaloppet 1994. Det var otroligt.”

Ni förstår vad jag menar…

Även 1998 när Peter Göransson (profilen jag mötte i Åsarna) vann var det mycket fokus på Staffan Larsson. Han hade lett länge och skulle i ensamt majestät glida in på målrakan när Göransson kom ikapp och vann med en skidlängd.

– Jag fick enormt mycket stöd. Och det var ju det bästa jag gjort. Jag hade ju den näst bästa Vasaloppstiden någonsin, säger Staffan Larsson.

Så visst var det en skön känsla när Morasonen lyckades vinna det klassiska Vasaloppet året senare, 1999.

Staffan fick längdskidåkningen med vällingen. Pappa Hans-Erik var själv elitåkare. Men Larsson junior blev aldrig hetsad till att åka.

Den första gången han stod på ett par skidor var i Dalafjällen. Då var Staffan två år. När han var fem gjorde han sitt första ”lilla Vasalopp”, 500 meter långt.

– Vasaloppet har alltid varit otroligt stort i Mora. Det är en bra idrottsstad över huvud taget, med många möjligheter.

Han tycker att Nils ”Mora-Nisse” Karlsson är stadens främste genom alla tider. Den som inspirerat Staffan mest är Bjarne Andersson, den förre förbundskaptenen.

När Staffan Larsson slutade sin aktiva karriär startade han bolaget Aktiv Sport. Han ordnar miniläger i Mora för Vasaloppsmotionärer, ger teknik- och träningstips, förberedelser, kost och materialhantering är några av punkterna på programmet.

När jag pratade med Staffan i förberedelsefasen för min cykelresa i mitten av april var han i Storhogna. Där höll han ett läger för nyblivna mammor att komma igång fysiskt efter förlossningen.

Numera är han dessutom tävlingsansvarig för Vasastafetten, en löptävling för tio personer per lag mellan Sälen och Mora.

– Årets tävling går den 9 augusti. Den arrangeras för 18:e gången. Jag har 400 funktionärer till min hjälp.

Den 17 maj i år blev Staffan pappa för tredje gången. Då fick sönerna Erik och Jacob en lillasyster, Emma. Vid ett flertal gånger när vi pratats vid i telefon har jag hört Emma ligga och jollra i Staffans närhet.

– I och med att jag är min egen kan jag styra min arbetstid, säger Staffan Larsson.

Jag adjö av killen som vunnit ett och placerat sig som sämst sjua på sju starter i Vasaloppet. Det är respekt.

Se fler bilder på Staffan Larsson och från etapp 12 här. 
 

Namn: Bogg Erik Staffan Larsson.
Födelsedatum:

10 februari 1970. 

Moras betydelse för mig:

 Stor. Här finns idrottskultur, speciellt genom Vasaloppet. Har riktiga vintrar och fina somrar. Skulle inte vilja flytta härifrån. 
Familj: Fru Johanna, barnen Erik (6 år), Jacob (4) och Emma (född 17 maj i år). 
Jobbar i dag som: Egen företagare inom motion- och friskvårdsbranschen. 
Meriter: Seger i Vasaloppet 1999, tvåa på femmilen i SM 1993. 
Bästa idrottsminne: Vasaloppssegern. 
Viktigast med idrotten: Att alla kan hålla på sin egen valda nivå och må bra. 
Webbplats: Aktiv Sports hemsida. 

 

 

UDDA RIKTNING PÅ
KOMPASSEN FÖR JERKER

ORSA. Han var glasögonormen som fick springa på kanten. Men när maratonlöparna ville ha med honom på långskubb tyckte han att de sprang för långsamt – drog på sig sandalerna och kutade i diket.
Möt Jerker Axelson, en glad speleman från Orsa.

Han är en smålänning uppvuxen i Bottnaryd, men flyttade till Orsa och Dalarna efter att ha träffat sin blivande hustru 1974. Jerker blev indragen i idrotten av den ett år äldre brodern Anders. Det var orientering som gällde.

– De som valde den sporten då var främst naturmänniskor, bönder och vissa akademiker. Ungefär samma kategori som ägnar sig åt multisport i dag, säger Jerker Axelson.

Brorsan Anders var alltså den som drev. När han var i 10-12 år började han, enligt Jerker, styra och ställa i Bottnaryds IF. Ingenting servades av föräldrar, smågrabbarna fixade allt själva.

– Egentligen var jag en oduglig orienterare. Var ute dubbelt så länge som de andra. Kartläsning var jag urkass på, skrattar Jerker.

Och även i fotboll, som han fuskade lite grand med också, var nivån på en lägre nivå.
– Jag fick springa på kanten, så nära linjedomaren som möjligt. Jag var fullständigt hopplös. Var en glasögonorm som inte vågade nicka.

Men Jerker fortsatte med orientering. Märkte att han hade goda förutsättningar att springa långt och snabbt i svår terräng.

När han var drygt 20 började han hjälpa till med att rita idrottskartor i Borås. Då utvecklade han sinnet för kartläsning och blev med den tiden riktigt bra.

Så bra att han kom med i landslaget. En av ledarna där då hette Björn Ekblom och var fysiolog. Han krävde att orienterarna skulle skriva träningsdagbok. Men Jerker vägrade.

– Jag sa att jag inte hann. Jag har aldrig tränat rationellt. Det är förkastligt. Man ska träna och ha kul.

Just lusten och att ha roligt är Jerker Axelsons stötesten när det gäller idrott. Den som inte har kul blir aldrig något. När lekfullheten övergår i allvar tappar många intresset.

Jerker Axelson hade till exempel en helt annan ideologi än orienteringsförbundets ansvariga. Han ville alltid träna kortare sträckor.

Han hamnade ett tag på sextiotalet i Stockholm. Fick jobb på dåvarande LM Ericsson. Han kom även in på Kungliga Tekniska Högskolan.
– Men det blev skit av studierna på KTH. Jag la inte ner någon möda.

Lusten där också, alltså. Den fanns inte. Och då får det vara om man heter Jerker Axelson.

Och livet som tekniker på ett kontor boendes i huvudstaden blev inte heller så att han gick och gapskrattade dagarna i ända.
– Jag är inte den som gillar att sitta på ett kontor. Och har man varit i Stockholm längtar man inte tillbaka, säger han.

Så flyttlasset gick till Dalom. Han gick en skogsmästarutbildning 1978. Nu arbetar han med skogsbruksplanläggning och kan tillbringa dagarna i naturen.

Jerker Axelson sprang sin första Femdagarstävling i mitten på 60-talet i Jönköpingstrakten. Den senaste var i Uddevalla. Han säger att de flesta orienterare aldrig slutar.

– Tjusningen med sporten är problemlösandet. Vem som helst kan slå den bästa. Det handlar om att göra så få fel som möjligt.

Han tycker orienteringen innehåller så mycket mer än själva tävlandet. Orientering är en livsstil där man möter likasinnade. Ofta träffar man sina konkurrenter och diskuterar med dem – och lär känna dem.

– Hur ofta sitter du ner och snackar med motståndarlaget efter en fotbollsmatch, frågar han retoriskt.

Jerker Axelson gillar diskussioner. Och han älskar folk som brinner för något.
– Det är fantastiskt att prata med människor har en annan åsikt än jag själv. Det riktigt sprakar om dem.

Han gillar lite kluriga, udda, personer. Nämner bland annat Thomas Wassberg.
– En härlig man. Han tog ner allt och alla. Han åkte för att han tyckte det var roligt. Jag har svårt för människor som tar sig själva på för stort allvar.
Jerker tycker om naturen kring Orsa. Det är stora variationer, lite tuffare än nere i Mora.

Orsa har bland annat fostrat skidprofiler som Tommy Limby (nu bortgången) och bröderna Bengt och Ola Hassis (båda Vasaloppsvinnare 1985+1986 respektive 1979) samt Lars-Arne Bölling (Vasaloppsvinster 1970 och 1972).

– Ola är en hårding som jag ofta ser ute på sina rullskidor. Och jag vet ingen som åkt tekniskt bättre än Bengt Hassis, säger Jerker Axelson.

Av Jerkers och fru Annelies barn blev äldsta dottern Maria också en duktig orienterare och nådde juniorlandslaget. Minstingen Ida har flyttat till Oslo och spelar innebandy i Norges högsta serie.

– Innebandy är det roligaste som hänt idrotten på senare år. Alla kan vara med och det krävs ingen dyr utrustning.

Men hur var det nu med dikeslöpningen?
– Jo, det var ett gäng långspringare från Enhörna som ville att jag skulle följa med på en träningstur på asfalt. Så där långsamt och på så slätt underlag kan inte jag springa, sa jag – så jag drog på mig sandalerna och sprang i diket jämte dem…

Jerker Axelson i ett nötskal.
  •  

Namn: Jerker Olof Axelson.
Födelsedatum: 29 juli 1946. 

Orsas betydelse för mig:

 Jag kommer egentligen från Bottnaryd, kom hit efter att ha träffat min fru 1974. Här är lugnt och bra, jag vill inte bo i någon större ort. 
Familj: Fru Annelie, barnen Erik (30), Maria (27), Ida (21). 
Jobbar i dag som: Skogsmästare. 
Meriter: Guld lång-SM i orientering 1975. 
Bästa idrottsminne: Rent prestationsmässigt är det nog när jag blev tolva på femmilen i längdskidåknings-SM i början på 70-talet – Thomas Magnusson vann. 
Viktigast med idrotten: Att ha kul, träffa människor och att den uppfostrar ungdomar. 
Webbplats: - 

 

 

YTTERHOGDAL DANSAR
MAESTRO LEIFS SAMBA

YTTERHOGDAL. En man med visioner – och som förmår att förverkliga dem. Leif Nilsson, 63, har fått byn att dansa samba och ungdomar att gå i kyrkan.
Senaste projektet är en inomhushall för fotboll. Sedan ska han slå mynt av guldruschens kommande glada dagar.

Ytterhogdal ligger egentligen i början av en mjuk sväng västerut på Inlandsvägen mot Sveg om man kommer norrifrån. Vid infarten ligger den pittoreska kyrkan. Där har en viss Leif Nilsson ett finger med i spelet.

Några hundra meter senare skymtar idrottsanläggningen Svedjevallen. Där har en viss Leif Nilsson ett finger med i spelet.

Lite senare syns en öde industritomt. Där planeras en inomhushall för fotbollsspel. Gissa vem som driver det projektet?

Många småbygder har sina starka män eller kvinnor – men jag tror aldrig att jag besökt en ort där en person är så otrolig stark och drivande. Leif Nilsson ÄR Ytterhogdal och han – om någon – är den som satt samhället på kartan.

Född i byn och med en mamma och pappa som var medlemmar i Ytterhogdals IK var det förstås inte konstigt att sonen tidigt blev som besatt av idrott.

– Det var bara fotboll och ishockey som gällde för mig – och de flesta andra kompisarna. Vi delade upp byn i fyra områden, bildade kvarterslag, skaffade egna tröjor och mötte varandra, minns Leif Nilsson.

Redan som 18-åring, 1962, gjorde han sin första a-lagsmatch i fotboll för YIK. Det blev 224 totalt.

Ungefär samtidigt blev han ledare för juniorlaget. Och sedan har han inte kunnat släppa idrotten.

Han blev ordförande för Ytterhogdals IK för 20 år sedan. Har suttit i styrelsen de senaste 35. Så jag pratar med en man som har en otrolig erfarenhet av att driva en förening.

Och idérikedom. När kugghjulen börjar snurra i Leif Nilssons skalle händer det stora saker.

Som ett tre veckors fotbollskonfirmationsläger.

– Varför skulle man inte kunna spela fotboll och konfirmeras när det fanns liknande seglar- och golfläger? Vi började 1985 och håller på ännu. Nu har vi utökat med häst, berättar Leif Nilsson.

Som att ta hit brasilianske fotbollsspelare via ett samarbete med Belo Horizonte och Clube Atletico Paranaense.

– Jag blev kontaktad av en person som heter Sergio Parreiras, som bor i Stockholm. Han sökte samarbete mellan Belo och en svensk klubb. Det tyckte jag lät intressant.

Ytterhogdal har, precis som andra orter i avfolkningsbygder, ett stort problem. Invånarna räcker inte till att fylla fotbollslagen. Och det flyttar inte in så mycket nytt folk. Så vad är bättre än att pumpa in nytt blod i samhället genom fotbollsinvandring?

De första brassarna kom 2005. De var fem. Sedan har samarbetet fortsatt. I den senaste matchen, i går mot Frösön (1–1, Ytterhogdal är fyra i division 3 Mellersta Norrland), var sju av elva spelare i startuppställningen brassar.

Problemet är bara att sydamerikanerna endast kan stanna i tremånaderscykler på turistvisum. Sedan måste de åka hem igen. Så kontinuiteten blir lidande. Men det är en kalkylerad risk.

– Vad ska vi göra egentligen? Före brassesamarbetet fick vi knappt ihop ett lag och hade bara några få på träningarna. Nu är vi tjugo, säger Leif Nilsson.

Han fortsätter:
– Det snackas fotboll i byn – vi har hyggligt med folk på matcherna. Och vi blir omskrivna. Jag tycker att brassarna är bra för Ytterhogdal.

I mitten av juli ska gänget som är här åka hem. Två dagar senare kommer tio nya. I Ytterhogdal läser brassarna svenska, deltar i klubbens lägerverksamhet och tränar som proffs.

Nästa stora projekt Leif Nilsson driver är att bygga en inomhushall av ett nedlagt industrihus. Ritningarna är klara, nu handlar allt om finansiering. Med EU-bidrag och kommunala medel hoppas han kunna få ihop de cirka 15 miljoner kronor som hallen kommer att kosta.

– Hallen kommer att bli flitigt använd. Vi kan dra hit lag från hela inre Norrland på läger.

Ett annat projekt som Leif Nilsson precis genomfört är en Sverigeturné för brasilianska Fluminenses utvecklingslag. Tre matcher mot Ytterhogdal, Gif Sundsvall och Örebro spelades.

Nästa stora grej för Ytterhogdal är guldutvinning. Två äldre damer hittade en åder en mil härifrån, mot Överhogdal – och belönades med två miljoner kronor. Nu har ett kanadensiskt bolag har köpt marken och projektering pågår.

– Det kan bli bra business för Ytterhogdal. Vi måste se till att rida på den våg som guldet kan åstadkomma.

Om Leif Nilsson kan också sägas att han är ordförande i Jämtlands Fotbollförbund, ordförande i Härjedalens kommuns barn- och utbildningsnämnd, medlem i socialdemokraterna sedan 1964, tillhör Ytterhogdals kyrkoråd och Härnösands stift samt är ordförande i Svenska Fotbollförbundets marknadsgrupp.

Men det är en annan artikel.

Se fler bilder på Leif Nilsson och från etapp 10 här.
 

Namn: Leif Gunnar Nilsson. 
Födelsedatum: 30 juli 1944. 

Ytterhogdals betydelse för mig:

 Har vuxit upp i bygden med skolgång till sjunde klass. Frånsett militärtjänst (Östersund) och folkhögskola (Åkers Runö, Stockholm) har blivit jag bygden trogen där jag har arbetat med föreningslivets uppbyggnad. 
Familj: Barnen Leif-Fredrik i Örnsköldsvik, Linda i Stockholm, Paul i Gävle, Daniel i Umeå och Robin här hemma hos mig i Ytterhogdal. 
Jobbar i dag som: Fritidstjänsteman på 50 procent. Ordförande i nämnden Barn,Utbildning och Fritid. På fritiden jobbar jag i kyrkan, med Svenska Fotbollförbundet, Jämtlands Fotbollförbund (ordförande) och Ytterhogdals IK (ordförande).
Meriter: Ishockey i div 3 med Ytterhogdal och div 2 med Svegs IK samt fotboll i Ytterhogdals IK div 4 och div 3-kval. 
Bästa idrottsminne: Avgjorde DM-finalen 1965 till Svegs fördel som aktiv. Sverige–Västtyskland 1965 (1–2) som åskådare.  
Viktigast med idrotten: Att den fungerar i samhället och får ungdomar att ha något göra på sin fritid. 
Webbplats: Ytterhogdals IK. 

 

 

MAGISKA SIFFROR
PÅ PETERS BILSKYLT

ÅSARNA. Först träffade han blivande sambon Kristina. Två månader senare vann han Vasaloppet på 3,38,57 – den snabbaste segertiden någonsin.
För Peter Göransson, 39, är 1998 ett magiskt år.

Klassiska längskidåkningsklubben Åsarna IK har vunnit Vasaloppet nio gånger – Janne Ottosson och Sofia Lind står för fyra respektive tre av segrarna – och kan dessutom ståta med en åkare som har den bästa segrande tiden genom tiderna.

Peter Göransson kommer ihåg loppet än i dag – trots att det är tio år sedan.

”Jag hade kommit efter i början och fick jaga. Jag hann ikapp efter Risberg. Vi var väl åtta-tio stycken i klungan då. Sedan ryckte Staffan Larsson vid Hökberg och jag fick släppa. Fast på något sätt kom jag ikapp en efter en”.

När det var sju kilometer kvar var Peter förbi tvåan. Då kände han sig väldigt nöjd med att bli tvåa.

Då han gled ner i Moraparken fick han en skymt av den ledande hemmasonen Larsson. Och fick nya krafter.

– Jag såg att Staffan börjat krokna. Det gav mig extra energi. I mål var jag en skidlängd före. Jag trodde knappt att det var sant, säger Peter Göransson.

Då hade han ingen tanke på att han gjort ett rekordlopp. Men det gav en helt ny bil, en V70, i pris. Plus 50 000 kronor.

– Jag hade bilen i fyra år. Sedan bytte vi ut den mot en nyare V70.

Men den kaxiga registreringsskylten har han behållit. 3 38 57. Det är många som frågar vad siffrorna betyder.

Då är det skönt att säga att det är rekordtiden för Vasaloppet. Fast Peter Göransson verkar inte vara den som går omkring och skryter.

Peter kommer ursprungligen från Nordingrå i Ångermanland – samma trakter som Magdalena Forsberg. Hans pappa åkte längdskidor, men satsade aldrig direkt. Lantbruket (mjölkkor) var viktigare.

När Peter var 7-8 år fick han vara med på sin första tävling. Efter ett tag började han med orientering på somrarna – ett bra komplement till vinterns skidåkning. Lagsporter har aldrig varit hans likör.

När han ryckte in i lumpen på idrottsplutonen vid I5 i Östersund ringde legendariske Åsarnaledaren Olle Åslund och frågade om Peter ville börja tävla för ÅIK. Någon tvekan att anta budet fanns aldrig.

– Åsarna hade otroligt många duktiga åkare då. Man såg ju upp till Torgny (Mogren), Thomas (Wassberg) och Janne (Ottosson).

Då bodde Åsarnas åkare i byn. Efter träningspassen åkte alla till samlingsplatsen Åsarna Ski Center.

– Vi hade en otroligt fin gemenskap. Nu är det lite annat. Senioråkarna bor inne i stan (Östersund), berättar Peter.

Vi ska träffas i hans och sambon Kristina Petterssons trivsamt renoverade hus, alldeles vid Inlandsvägen. Barnen Klara och Herman och hunden Diesel har välkomnat. Men Peters ankomst har dröjt.

För tillfället har han jour på sitt arbete som elmontör. Han har ”klarat sig” hela jourperioden. Men givetvis tvingas han rycka ut precis när han ska gå hem. Så småningom anländer han dock och ber lite skamset om ursäkt.

När Peter Göransson avslutade sin karriär diskuterade han och Kristina länge hur de skulle göra. Bli kvar i Åsarna eller flytta närmare Östersund där Kristina jobbar. Åsarna vann.

Här är det förhållandevis låga huspriser, barnomsorgen är god och guldbyn är perfekt att växa upp i om man tycker om längdskidåkning och alpint (nära till Klövsjö).

Peter och Kristina har lagt ner mycket jobb på att renovera sitt hus. PG, som han kallas här i Åsarna, har för tillfället inga uppdrag i klubben, men om Klara och Herman vill börja med längdskidåkning finns han tillhands som ledare. Men han hjälper Janne Ottosson ibland när han håller sina teknikläger.

Både Peter och Kristina har jägarexamen. Han vill gärna jaga älg, hare eller rådjur – men familjelivet gör att det fritidsintresset går på sparlåga just nu.

Jag frågar igen om rekordet. Tror han att det kommer stå sig?
– Jag är glad så länge det gör det. För att någon ska slå det krävs samarbete av flera åkare – och att väderleken är den rätta, säger han.

Han tycker att Ingemark Stenmark är Sveriges främsta idrottare genom tiderna. Av Åsarnas idrottare har han svårt att ranka någon ur trion Wassberg, Mogren, Ottosson före en annan.

Men själv har han ett svårslaget rekord. Och han har definitivt en annorlunda registreringsskylt.

Så om du möter en marinblå Volvo V70 med takbox och numret 3 38 57 vet du vem som sitter bakom ratten.

Se fler bilder på Peter Göransson och från etapp 9 här.
 

Namn: Lars Peter Göransson.
Födelsedatum: 20 maj 1969. 

Åsarnas betydelse för mig:

 Sammanhållningen, hela byn är så engagerad och intresserad av skidåkning. 
Familj: Sambon Kristina Pettersson, barnen Klara (född 2003) och Herman (född 2006). 
Jobbar i dag som: Elmontör på det lokala elbolaget BTEA i Åsarna. 
Meriter:
Seger i Vasaloppet 1998, 19:e plats i ett världscuplopp 1994, femma på femmilen i SM individuellt i Åsarna 1997 samt flera sjunde- och åttondeplatser. Två SM-guld och två silver i stafett för Åsarna. 
Bästa idrottsminne: Vasaloppsvinsten 1998. 
Viktigast med idrotten:
Att ha roligt i träning och tävling. Att känna hur kroppen gör framsteg och svarar rätt på träning. Man reser mycket och får se många fina ställen man aldrig hade sett annars och man får träffa många intressanta och trevliga människor genom idrotten.
Webbplats: Åsarnas hemsida. 

 

 

16 DAGAR SOM
ÄNDRADE YLVAS LIV

ÖSTERSUND. Under 16 magiska vinterdagar för tio år sedan förändrades Ylva Nowéns liv. Hon vann fyra världscuptävlingar i slalom i rad – och lärde sig säga nej.
I dag läser hon Nicke Nyfiken-sagor för barnen och utbildar sig till byggnadsingenjör.

Jag har bestämt träff med Ylva Nowén på Marité, en restaurang vid Östersunds hamn. Vi pratar om de där 16 dagarna vintern 1997/98. Val d’Isere 20 december. Lienz 27 december. Lienz igen 28 december. Bormio 5 januari.

Hur allting bara gick hennes väg. Hur inget kunde stoppa henne. Hur oövervinnerlig hon var.

– Jag hade mått bra hela hösten. Haft roligt, njutit av livet, känt att jag verkligen åkt bra skidor. Och när jag tog min första pallplats (blev tvåa) vid en tävling i USA i november förstod jag att jag var bra. Jag funderade inte så mycket, bara åkte, berättar hon.

Vinsterna gav eko. Medierna hörde av sig. De jagade Ylva för att få sina stories. Pernilla Wibergs arvtagerska var högvilt. Ylva Nowén sålde lösnummer. Och Ylva ställde upp. Hela tiden.

– Det fanns inget mediefilter i den alpina organisationen då. Journalisterna kunde ringa mig direkt på hotellrummet när som helst på dygnet. Och jag, som var så väluppfostrad, kunde inte säga nej.

Till slut blev det för mycket. Ylva gick i däck. Och resultaten började dala. Men de fyra segrarna i rad räckte för att hon skulle vinna den totala slalomvärldscupen.

Men de intensiva 16 dagarna lärde Ylva Nowén en läxa för livet. Tack vare samtalsterapi med personlighetsutvecklaren Ingvar Bengtson – de har jobbat tillsammans sedan Ylva gick på skidgymnasiet och håller fortfarande kontakten – kom Ylva på rätt köl igen.

– Jag tillskriver Ingvar allt. Han lärde mig att sätta gränser. Man måste vara tydlig för vad man vill ställa upp på. Ett nej ska vara ett nej, det köper alla. Nu är jag väldigt försiktigt med att lova bort mig. Men jag träffar många som har svårt att säga nej.

Annars började Ylva Nowéns idrottskarriär i backen på ett naturligt sätt. Familjen Nowén har stuga i Oviksfjällen och pappa Jan-Erik var skidlärare.

När Ylva var sex år frågade pappan om hon – systern Åsa hade redan börjat – ville börja träna lite mer organiserat. Försiktigt och lekfullt, två dagar i veckan. Och det visade sig att hon hade talang.

Vid sidan av skidåkningen höll hon på med gymnastik och fotboll i barndomen. Och golf. I den sporten blev hon riktigt bra och kvalade in till USM (har i dag 9,2 i handicap).

När det var dags att söka till gymnasium valde hon mellan att flytta söderut och satsa på golfen eller flytta till Järpen väster om Östersund och skidgymnasiet där. Det blev Järpen.

– Men det är inte så lätt att flytta hemifrån när man är 15-16 år. Man kan vara vilsen i den åldern, vi var flera i samma situation. Samtidigt betyder det jättemycket att bryta sig loss från familjen och lära sig ta hand om sig själv, säger hon.

Ylva Nowén slutade åka 2002, samma år som Pernilla Wiberg. Då låg en Pontus i magen. Och ett par år senare var det dags för Oskar.

Efter fyra år av blöjbyten och ammande for Ylva iväg på en inbjudningstävling för veteraner i USA. Martina Fortkord, också före detta alpin landslagsåkare, var med. De snackade mycket på resan och Martina tyckte att Ylva skulle gå upp till Campus Östersund och skriva in sig på universitetet.

Ylva blev taggad. Följde Martinas råd – och sökte in på byggnadsingenjörslinjen. Efter att ha gjort ett basår har hon nu fullföljt första läsåret.

– Det här är min grej. Har alltid gillat såväl kvinnligt som manligt handarbete. Jag trivs jättebra, säger hon.

När vi träffas är hon oförskämt solbränd. Förklaringen är att hon tillbringar dagarna ute, på ett bygge. Under fyra veckor sommarjobbar hon, är ensam tjej.

– Vi har en tomt på Frösön och ska själva bygga ett hus. Så det är bra att snappa upp lite grand. Och det är kul. Gubbarna säger att jag är bra på att hamra, skrattar hon.

Vid sidan av pluggandet knäcker Ylva extra för Sveriges Television som alpin expertkommentator. Det trivs hon med – gillar att analysera inför det svenska folket och känner att hon tack vare det extrajobbet håller sig uppdaterad inom den alpina sporten.

Dessutom arbetar hon som mental coach. Hon har klienter som dels är alpinåkare, dels ickeidrottare.

Vi pratar om barn. Om hur viktigt det är att sätta gränser som förälder.
– Att ha två grabbar kan vara en utmaning. Jag är konsekvent som mamma och försöker vara tydlig.

Efter att ha läst Nicke Nyfiken, Bröderna Grimm eller Bamse för barnen är det skolböckerna som gäller på kvällarna under vinterhalvåret. Men nu är det snart semester. Då ska Ylva, sambon Matts Sundberg och grabbarna åka till kusten någonstans i Norrland med husbilen.

Annars gillar Ylva att pyssla i trädgården, vara ute i naturen, fiska och jaga. Att tälta mår man bra av, menar hon.

Vi åker runt en sväng på Frösön. Ylva visar var hon vuxit upp, var klanen Nowén har och har haft sina hus och tomten där hon och Matts ska bygga sitt hus.

Frösön är bedårande vackert, vi kan ana Oviksfjällen åt ena hållet och Årefjällen åt det andra. Men i dag är inte vädrets makter med oss – regnet gör att utsikten är halvdan.

– Det är här jag vill bo. Under mina aktiva karriär tittade jag lite grand på att flytta till Monaco, men jag är alltför hemmakär. Jag vill se fjäll, säger Ylva Nowén.

Se fler bilder på Ylva Nowén och från etapp 8 här.
 

Namn: Ylva Hjördis
Sofia Nowén. 
Födelsedatum: 5 januari 1970. 

Östersunds betydelse för mig:

 En stad i min storlek, det bästa är utsikt över fjäll och vatten samt närheten till skog och annan natur. 
Familj: Sambon Matts Sundberg från Finland, sönerna Pontus 5,5 år och Oskar 3 år.
Jobbar i dag som: Studerar vid Mitthögskolan till byggnadsingenjör, första året avslutat. 
Meriter: Totala slalomtiteln i världscupen 1998 efter fyra segrar i rad. Har lärt mig att kämpa och att det finns massor med energi – bara man bestämmer sig för vad man vill! Har kämpat med både med och motgång. Mamma till två härliga barn. 
Bästa idrottsminne: Alla de gånger jag lyckats med det jag föreställt mig, (och ibland lite mer än så) en euforisk lycka som påminner om förälskelse... 
Viktigast med idrotten: Glädjen, lusten och njutningen! Som är lätt att tappa bort men som är så viktig! Har fått såå mycket ut av att leva i team med andra: både lära sig hantera friktioner och att underhålla det goda. 
Webbplats:  -

 

 

CALMING – GAISARE 
SOM RATADE BLÅVITT 

STRÖMSUND. Han gjorde ett drömmål för sitt kära Gais och höll på att knäcka Kamraterna i århundradets derby 1976. Sedan ville IFK Göteborg värva honom,
Men att spela i blåvit skrud var otänkbart för Olle Calming. Han flyttade till Strömsund i stället.

Den här intervjun är lite speciell för mig. Olle Calming var min stora idol i Utbynäs SK (officiell hemsida, inofficiell hemsida), klubben som vi båda spelade för. Han är fem år äldre än jag och när han skrev på för Gais inför säsongen 1976 fick jag chansen i USK:s a-lag som 17-åring.

Att Olle skulle bli gaisare var en självklarhet.
– Jag hade bestämt sedan jag var liten att jag skulle spela för Gais på Ullevi. Gais var – och är – mitt lag. Det fanns inga alternativ, berättar han medan fru Pia dukar fram sill, färskpotatis, kall öl och nubbe.

Han gjorde debut i Utbynäs a-lag i division 4 som 17-åring. En snabb och ruskigt träningsvillig vänsterback med bra skott.

Gais fick ögonen på honom tidigt – han var på uttagningar till juniorstadslaget med storheter som Torbjörn Nilsson, Thomas "Polletten" Larsson och Sören Börjesson. När Calming var 21 år tyckte Gaisledarna att han var mogen.

Utbynäs store man på den tiden, Zoégaförsäljaren Thor Englund, hade goda grönsvarta kontakter. Affären löstes utan några problem. Redan under den första säsongen tog Calming en plats i "Makrillarnas" a-lag.

Men IFK Göteborg var stadens poplag nummer ett med stjärnor som Torbjörn Nilsson, Ove Kindvall och Björn Nordqvist. Blåvitt lockade storpublik över hela landet – trots att laget bara låg i division 2. På den tiden hade inte divisionsinflationen drabbat idrotten och serierna benämndes vid sina rätta namn.

Slaget om Göteborg stod den 20 maj. Senare har matchen kallats århundradets derby. 50 690 personer hade trängt sig in på Ullevi – ett oslagbart rekord för en andradivisionsmatch. Höjdpunkten i Olle Calmings idrottsliv. Det var nämligen då han gjorde målet.

Han minns än. Hur Blåvitt hade haft en hörna och Gais kontrade.
– Jag avancerade med bollen och spelade vägg med Kenneth Wessberg. Fick tillbaka bollen strax utanför straffområdet och sköt direkt. Den gick rätt upp i klykan.

Vi USK:are som stod på övre ståplats tittade ner på sektionen under, där "Tossa" Englund stod. Han bara vände sig mot oss och knöt näven. Tror aldrig jag sett den mannen så lycklig.

För att inte tala om Calming och alla gaisare på Ullevi. De grönsvarta var som i trans. Fast till slut stod Kamraterna där som segrare med 3–1, bland annat efter två mål av en viss Nilsson.
– Men vi hade en straff som Eine Fredriksson missade. Och ett mål av Kenneth Wessberg som felaktigt dömdes bort för offside, minns Olle Calming med ett litet uns av bitterhet.

Just Calmings mål minns många än i dag. Vid vårens derby mellan Gais och Kamraterna blev Olle uppringd av en reporter som ville att han skulle berätta om fullträffen.

Faktum är att han har den på videoband. Tommy Holmgren, av alla människor, fixade sekvensen via en blåvit sponsor. Olle Calming har en kusin i Gällivare som känner Holmgren och Tommy är ju en vit man…

Olle Calming gjorde fem säsonger i Gais. De grönsvarta var snubblande nära att gå upp i allsvenskan 1980 under den kontroversielle tränaren Tom Lilledal, men rivalen Öis snöt den allsvenska biljetten på målskillnad via en straff på övertid.

Då fick Calming nog. Allsvenskan förblev bara en dröm. Fast han kunde ha nått högsta serien – med en helt annan klubb.
– Anders Bernmar ringde 1977 och ville ha mig till Blåvitt. Jag tackade nej direkt. Att spela i IFK fanns inte på kartan. En gång gaisare, alltid gaisare. Den föreningens supportrar är makalösa, säger Olle Calming.

Han flyttade till Jämtland och Strömsund istället. Brorsan Björn hade gjort lumpen i Östersund och blivit kvar. Han spelade hockey för Strömsund. När föreningens fotbollslag nådde division 3 övertalade Björn klubben att kolla med Olle. Han nappade.

– Vår grabb Christian hade krupp på grund av den dåliga Göteborgsluften. När vi kom upp till Strömsund försvann hans problem direkt.

Sedan vigde Olle Calming sitt liv åt fotbollen och IFK Strömsund under 15 år. Han spelade i a-laget, han tränade a-laget och han tränade pojklaget.

– Jag jobbade fulltid och höll på i IFK – det blev nästan för mycket. Men jag tyckte det var så himla roligt att jobba med ungdomarna.

I dag har han lämnat sina uppdrag i föreningen. Olle Calming arbetar som konsult i byggbranschen i Göteborg.

Där bor han med sonen Victor, som precis tagit studenten. En stor del av sin lediga tid tillbringar Olle med sin ålderstigna pappa som fått en plats på Fjällbo sjukhem.
– Tidigare pendlade jag hem till frugan i Strömsund varannan vecka, men nu blir det inte lika ofta.

Calming gillar havet, men också fjällen och friluftslivet i den jämtländska naturen. Han tycker att Strömsund var ett perfekt samhälle för barnen att växa upp i rent idrottsmässigt. Här fanns många idrottsföreningar, närhet och stora möjligheter att syssla med flera olika idrotter.

– Men i dag är det sämre. Avflyttningen är ganska stor. Årskullarna blir allt mindre och det är svårare att få ihop lag.

I dag tittar Olle på IFK Strömsund när han kan. Han går på Gais matcher när han är i Göteborg och någon gång bär det av upp till Gaisgården för onsdagsträffen med Kenneth Wessberg, Sten Pålsson, Hasse Johansson, Yngve Samuelsson och övriga gamla makrillar.

Olle Calming tycker att Sverige är ett fantastiskt idrottsland, att ideellt arbetande ledare gör ett suveränt arbete och att ärlighet är den viktigaste egenskapen en människa kan ha för att falla honom i smaken. Oxfilé med bakad potatis är favoritmaten.

– Och så makrill förstås. Med spenat!

En gång makrill, alltid makrill.

Se fler bilder på Olle Calming och från etapp 7 här. 
 

Namn: Olle Reinhold Calming.
Födelsedatum: 15 april 1954. 

Strömsunds betydelse för mig:

 Har bott där halva livet, en härlig period. Ett bra ställe för barnen att växa upp i.
Familj: Frun Pia, barnen Camilla (35, bor i USA), Christian (30, bor i Östersund) och Victor (18, bor i Göteborg). 
Jobbar i dag som: Platschef på konsultbasis på byggen i Göteborg. Pendlar till Jämtland. 
Meriter: Division 2-spel med Gais. 
Bästa idrottsminne: 1–0-målet mot IFK Göteborg på Ullevi inför 50 690 personer, största division 2-publiken för svensk fotboll någonsin. 
Viktigast med idrotten: Kamratskapen, sammanhållningen och tjôtet. 
Webbplats: - 

 

 

NU ÄR DET FULLT UPP FÖR
ENSAMHETENS KRAFTTJEJ

STORUMAN-ENSAMHETEN. Att träffa henne är som att få en adrenalininjektion – och en vitaminspruta samtidigt. Här är Heidi Andersson, armbryterskan från Ensamheten – en kreativ ”doer” med löd i nyporna.

Vissa människor har det där drivet; de föresätter sig saker – och får dem gjorda. Heidi Andersson, 27, är en sådan tjej.
– Jo, jag är en entreprenör. Handlingskraftig. Det jag säger att jag ska göra är inte bara tomt prat, säger hon.

Hon kommer från byn Ensamheten, strax nordväst från Storuman, som i dag bara har 16 invånare. När Heidi var elva år tittade hon på en armbrytartävling på tv. Hon tyckte att det såg kul ut – och på den vägen är det.
– Vi var fyra kusiner som började. Sedan kom det fler och fler. Vi skaffade en lokal i Storuman, berättar hon.

Heidi hade uppenbarligen fallenhet för armbrytning. Segrarna radade upp sig. Hon blev ett namn. Och världsmästare. Gång efter gång.

År 2001 träffade Heidi Andersson Helen Ahlson och Lisa Munthe, två tjejer som läste mediekunskap, under en festival i Storuman. De frågade om de fick göra en 15 minuters film om Heidi och armbrytning. En rak dokumentär, inga omtagningar, inga frågor, inget bjäfs. Heidi sa ja.

Tjejerna sökte – och fick – pengar och projektet växte. Den tänka kortfilmen blev mycket längre. Och den blev bra.

Sveriges Television och de norska och finska motsvarigheterna NRK och YLE vaknade till liv och vill slutfinansiera projektet. Men tjejerna sa nej – det här var deras grej.

I dag har filmen visats på ett 25-tal festivaler och vunnit ett flertal utmärkelser.
– Bland annat en guldbagge. Filmen har gått upp i Nordkorea. Och det är fler norrmän än svenskar som har sett den. Men det är Sveriges mest sedda dokumentärfilm, berättar Heidi.

När jag ringer på hemma hos henne vid halv tolvtiden Heidi står hon och förbereder käk.
– Jag äter otroligt mycket just nu. Har avverkat två frukostar. Nu är det lunch. Sedan äter jag vid klockan två och fyra också.

I nästa vecka börjar EM i armbrytning i norska Sarpsborg. Heidi ska tävla i 60-kilosklassen, normalt går hon i 65. Hon äter mycket, men inget onödigt socker. Dessutom ska hon ”vätskedeffa” en dag före invägning.
– Det är vätskan som väger. Jag bara sköljer munnen, i stället för att dricka. Och så bastar jag mycket. Jag som hatar att basta. Men har man ett mål med det så är det okej.

Heidis målsättning är att vinna EM-guld i 60 kilo. Det saknas i hennes digra prissamling. Med tanke på att hon väger 63 kilo normalt får hon jobba rätt hårt för att komma ner i vikt.

Men hon är van att arbeta hårt. Som när armbrytningen skulle bli medlem i Riksidrottsförbundet. Heidi drev frågan under många år, men stångade sin panna blodig.

Så kom hon i kontakt med Svenska Brottningsförbundet. Brottarna tog emot armbrytarna med öppna armar. Och för två år sedan blev armbrytningen en del av brottningsförbundet. Heidi sitter i styrelsen och är förstås sin sports stora affischnamn.

Nu har hon ett drömprojekt på gång. Hon vill arrangera en tävling för världens bästa kvinnor, ett World Challenge. Åtta tjejer ska möta varandra oavsett vilken viktklass de tillhör – ett unikt koncept, enligt Heidi.

– Vi har bokat Lisebergshallen i Göteborg den 8 mars nästa år, den internationella kvinnodagen. Jag hoppas att vi kan ro det här projektet i land.

Vi sätter oss i Heidis Saab och tar en snabb sväng för att ta den obligatoriska ortsskyltbilden. Jag gör ett undantag från regeln att skyltarna ska sitta längs Inlandsvägen – Heidi är så intimt förknippad med byn Ensamheten några kilometer nordväst från Storuman.

– 16 personer från byn har tagit sju VM-guld. Jag har fem, min pappa Kent ett och min kusin Fia ett, berättar Heidi.

Jag frågar vad som gör en bra armbrytare. Det handlar om att ha starka handleder och underarmar. Sedan gäller det att vara explosiv – och inte minst känna sin motståndare psykologiskt.

Vi drar till Utsikten, med vidunderlig utsikt över sjön Storuman. Här gifte sig Heidi med skidskytten Björn Ferry för två år sedan – de firade bröllopsdag i går, på midsommarafton.

Vi blickar nordväst ut, mot fjällen. Storumans kommun har bland annat fostrat idrottsstjärnor som Anja Pärson, Ingemar Stenmark, Stig Strand, Heidi Andersson och Björn Ferry.

Plötsligt dyker Björn upp. Jag ska ta bilder på de två när de bryter arm. Bordet är designat av Björn, men Heidi står för konstruktionen.

Det går att packa ihop och ta med sig – Heidi tror stenhårt på armbrytarbordet. Det har sålt i över hundra exemplar så här dags.

Heidi Andersson tränar tio till tolv pass per vecka vid sidan av jobbet som armbrytarkonsult. Hon uppdaterar sin egen hemsida dagligen, hon gillar att teckna och måla samt är engagerad i miljöfrågor.

– Jag är orolig för klimatet. Allt resande ger mig dåligt samvete Jag drömmer om att bygga ett ekologiskt hus. Och så skulle jag vilja anlägga ett vindkraftverk, säger hon.

Armbryterskan från Ensamheten har många saker på gång. Och hon tycks lyckas med det mesta. Så bli inte förvånade om ni under nästa helg får rapporter om att Heidi Andersson lyckats med sin vätskedeff och tagit EM-guld i 60 kilo.

Se fler bilder på Heidi Andersson och från etapp 6 här.
 

Namn: Erika Heidi Marie Andersson. 
Födelsedatum: 27 februari 1981. 

Storumans betydelse för mig:

 Jag bor i Storuman, men det är byn Ensamheten (några kilometer nordväst) som är min grund – min plattform i livet. Ensamheten och dess invånare har format mig som människa. 
Familj: Gift med skidskytten Björn Ferry. 
Jobbar i dag som: Armbrytarkonsult (Sveriges första och än så länge enda). 
Meriter: Fem VM-guld (1999, 2000, 2002, 2003, 2004). 
Bästa idrottsminne: VM 2004 i Durban där jag förlorade första matchen, men lyckades kämpa mig upp ur förlorarpoolen och vinna. Där fick jag också se en rysk handikappad vinna både handikappklassen och den ordinarie klassen. Det är min starkaste idrottsupplevelse som åskådare. 
Viktigast med idrotten: Adrenalin, puls och känslan av att utvecklas! 
Webbplats: Klicka här.

 

 

GUNHILD – ETT FENOMEN
PÅ ATT HITTA RÄTT SPÅR 
 

ARVIDSJAUR. Sätt en bindel för ögonen, knyt åt – och ge dig ut i skidspåret. Låter det lätt?
För Gunhild Sundström, blind sedan i unga år, är det inga problem. Hennes prisskåp är fullt med OS-, VM-, NM-, och SM-guld.

Det är midsommarafton i Arvidsjaur. Jag tar mig till Gunhild Sundströms hus ganska centralt i samhället. Hon är sannerligen en stor idrottsprofil här – veterligen den som har flest ädla medaljer från stortävlingar.

Hennes bedrift blir ännu större med tanke på att hon började idrotta först vid 36 års ålder. Och värdet av insatserna stiger ännu mer med tanke på att hon är blind.
Hon är handikappidrottens Grand Old Lady. 75 år, men fortfarande imponerande vital. Man blir glad av att prata med henne.

– Hej Håkan. Vad trevligt att du kommer! Har det gått bra hittills, frågar hon med sprudlande stämma.

Gunhild föddes med svag syn och hade problem i skolan.

– Jag satt längst fram i klassrummet – men såg knappt något av det fröken skrev på tavlan. Fast jag hade en kompis som satt jämte och hjälpte mig, säger hon.

Trots synproblemen – som blev större ju äldre hon blev – motionerade hon flitigt. Gunhild Sundström har alltid hållit igång även om det tog ett tag innan hon började idrotta organiserat.

Under sju år gick hon på Tomteboda, en skola för synskadade i Stockholm. Där tränade hon 45 minuter per dag fem dagar i veckan. Men det var när Gunhild i vuxen ålder kom i kontakt med en konsulent för synskadade i Norrbottens län, Inge Andersson, som allting startade.

– Han tyckte att jag skulle börja med friidrott. Inge sporrade mig att ställa upp på Norrlandsmästerskapen för synskadade. Skidåkningen började jag med lite senare, berättar hon.

Det visade sig snart att hon också var en mycket duktig längdskidåkare. Alla långa vintrar där hemma i Råneå innebar att skidåkningen satt i ryggmärgen.

Men självklart är en synskadad åkare beroende av en ledsagare. Enligt Gunhild betyder en ledsagare 40 procent.

– Det gäller att ha en elitmänniska som kan referera och berätta om terrängen. Som en kartläsare i rally ungefär, säger hon.

Det finns olika skolor för hur ledsagarna ska bete sig. Gunhild Sundström vill att sina ska åka bredvid. I utförslöpor gäller det att hålla i ena staven lite grand.

Men visst har hon gjort sina rovor ibland. Inte så konstigt med tanke på att tuffa Gunhild då och då under den aktiva karriären stack iväg på träningsrundor – utan ledsagare.

– Jo, det hände allt. Med elljusspåret alldeles utanför knuten var det bara att ge sig av. Fast inte utan hund förstås.

Gunhilds nuvarande livskamrat är en schäfer som heter Kvicka. Trots att hon är allergisk mot hunden behåller hon den.
– Jag tar mediciner. Kvicka gör jag inte av mig med, säger hon bestämt.

Under början på 70-talet tog hennes karriär fart ordentligt. Det blev både SM, NM, VM och OS. 1972 blev Gunhild änka – kanske var det utökade idrottandet ett sätt att bearbeta sorgen.

Även på ledarplanet har Gunhild Sundström varit aktiv. Hon var drivande vid bildandet av Norrbottens synskadades idrottsförening, NSIF, 1976. I styrelsen ingick fyra synskadade och tre seende. Gunhild blev ordförande.

– Det var ett sätt att föra samman synskadade. Och med en förening kunde man söka bidrag ur olika fonder. Men vi aktiva fick lägga en hel del pengar ur egna fickor för att komma ut på läger och delta i tävlingar.

En person som betytt mycket för Gunhilds idrottande är Erling Brändström. När NSIF var på läger på ett semesterhem i Luleås skärgård var Erling, som då bara var 17 år, instruktör för friidrottsövningar. Samarbetet fortsatte under många år.

– Erling var duktig. Lugn och bra. Nu är det ett tag sedan jag var i kontakt med honom, men jag tror att han är meteorolog i Svedala.

Av alla tävlingar Gunhild Sundström ställt upp på tycker hon skidtävlingen Ridderrennet i norska Beitostölen är den bästa. Under en hel vecka samlades synskadade och körde en mängd olika distanser.

– Jag var där 17 år i rad från 1971. Det var ljuvligt. Man tävlade på dagarna och dansade på kvällarna. Jag har till och med kört Ridderrennet på cykel. Det var tufft. Jag var glad att jag lyckades komma i mål.

Gunhild Sundström flyttade till Arvidsjaur 1981. Tidigare bodde hon i Auksjaur, drygt två mil bort. Men när posten lades ner där köpte hon ett radhus i militärorten.

– Här finns allt, det är modernt och centralt. Och så har jag nära till träningsspåret.

Med ålderns rätt har hon trappat ner på träningsrundorna. Men det blir en hel del promenader med Kvicka. Sonen Staffan bor här med sin familj och hjälper till med gräsklippning och snöskottning – annars klarar hon sig själv.

Hon tycker att Sveriges främsta idrottare genom tiderna är Ingemar Stenmark ”hela Sverige stannade ju när han tävlade”. Gunhild har ingen favoritmaträtt, gillar det mesta utom stekt strömming, hon har inte mycket till övers för falska människor men tycker om rakhet och ärlighet.

Jag tar adjö av Gunhild Sundström medan midsommarfirandet pågår i Arvidsjaur och resten av landet. Visst är denna kvinna en riktig hjältinna?

Se fler bilder på Gunhild Sundström och från etapp 5 här.
 

Namn: Gunhild Hillevi Sundström.
Födelsedatum: 9 januari 1933.

Arvidsjaurs betydelse för mig:

 Centralt, ett modernt samhälle där allt finns – och så har jag nära till träningsspåret…
Familj: Sonen Staffan, två barnbarn.
Jobbar i dag som:
Är pensionär.
Meriter: Längskidåkning: Två OS-silver, två VM-guld, ett VM-silver, sju NM-guld, tolv SM-guld. Friidrott (löpning): tolv SM-guld. Piteåtidningens guldmedalj 1974.
Bästa idrottsminne: Ridderrennet i Beitostölen, Norge. Jag har åkt mellan 1971 och 1987 och tagit 14 guld och fyra silver. Det är en fantastisk upplevelse med tävlingar under en hel vecka.
Viktigast med idrotten: Man ser till att hålla igång kroppen, man kommer ut och träffar vänner – än mer viktigt om man har funktionshinder.
Webbplats: - 

 

 

HÅKAN KUORAK HOPPAS
PÅ ÄDEL SAMEMEDALJ
 

JOKKMOKK. Han ska försöka göra med sitt fotbollsförbund det Lars-Åke Lagrell misslyckades med i Schweiz-Österrike – ta en mästerskapsmedalj.
Håkan Kuorak, vice ordförande i samiska fotbollsförbundet, är på helspänn inför sommarens stora turnering.

Nej, det är inte det pågående EM:et som gäller för Håkan Kuorak. Jo, det är klart att till viss del följer han tävlingen, men det är Viva World Cup som är i fokus för honom.

Fotbollsturneringen är ett alternativ-VM, en tävling för länder som inte får vara med när de stora nationerna kraftmäter sig. Den 7-13 juli är det dags på Gällivare idrottsplats.

Då kommer storheter som Arameiska-Syrianska (Suroye), Kurdistan, Padania och Provence för att göra upp med samerna om världsmästartiteln bland herrar. På damsidan finns två lag; samer och kurder.

Håkan Kuorak är en av de drivande bakom VM:et. År 2003 var han med och bildade New Football Federation Board i Bryssel och fick då en plats i organisationens exekutivkommitté.

– Det är en organisation som bara växer. Nu är vi 30 medlemsländer, berättar Håkan Kourak, när jag träffar honom i Jåhkåmåhkke, som Jokkmokk heter på samiska.

NF Board är som ett väntrum för länder eller minoritetsfolk som vill vara med i det internationella fotbollförbundet, Fifa. Bland medlemsnationerna finns Tibet, Vallonien och Grönland.

– Vi vill vara med och möta de stora nationerna. Vi har ett eget parlament, egen flagga och en egen nationalsång.

Han fortsätter:
– Vi ska jobba upp vårt landslag så att det blir så bra som möjligt. Inte som Andorra, som kan förlora med 14–0 och så. Vi har en stor framtid.

År 2006 arrangerades Viva World Cup för första gången. Samerna vann och är alltså regerande mästare. I det laget ingick flera spelare från den norska tippeligan.

Norska samer dominerar landslaget. I den startelva som kommer att spela årets turnering räknar Håkan Kuorak med att tio är från Norge. 6-7 av dem spelar i tippeligan.

Faktum är att Rosenborgs Fredrik Stoor, högerbacken i det svenska landslaget, har samiskt påbrå. Han blev uttagen att spela en match för två år sedan, men en cupmatch med hans dåvarande klubb Hammarby kom emellan.

Håkan Kuorak har alltid varit idrottsintresserad. Hans pappa var duktig skidåkare, så Håkan drog på sig laggarna i princip så fort som han lärt sig gå.

– Jag fick tidigt följa med på same-SM i skidor med pappa. På vintrarna var det skidor som gällde, på somrarna fotboll.

Han är uppvuxen i Gällivare ”Tommy Holmgren som du träffade där är gift med en kusin till mig”. Där spelade han fotboll för Gällivare SK:s pojk- och juniorlag. Sedan gick han vidare och spelade seniorfotboll för Koskullskulle AIF, Porjus IK, och Jokkmokks SK. Och nu bor Håkan Kuorak med sin familj i Jokkmokk.

– Jag tränade JSK:s a-lag i tre år. Men i år tvingades laget lägga ner. Det är dåligt intresse här, tyvärr. Eldsjälarna försvinner. Kommunen är dålig på att stödja idrotten. Och då dör den ut.

Fast själv brinner han. För den samiska idrotten. Han har många strängar på sin lyra. Har bland annat själv designat den färgglada samiska landslagsdräkten.

Håkan Kuorak jobbar på AJTTE, svenskt fjäll- och samemuseum. Här finns ett samiskt utbildningscenter och Sveriges största sameby, Sirges.

I Jokkmokk har det funnits duktiga skidåkare. I slutet av 1800-talet började ett skidlopp som heter Nordensköldsloppet arrangeras. Det är 22 mil långt…

I det loppet var det mest samer som deltog. En historisk skidåkare är, enligt Håkan Kuorak, Paava-Lasse Tuorda.

– Samerna har betytt mycket för svensk skidsport, vi var de första som åkte skidor i landet. Jag har skrivit lite grand om detta. Du vet väl att det är en same på Svenska skidförbundets logga, frågar han retoriskt.

Sveriges främste idrottare genom alla tider tycker Håkan Kuorak är Börje Salming. Behöver jag säga att han har samiskt påbrå?

När Håkan inte jobbar med samisk idrott ägnar han sig gärna åt jakt och fiske. Och skoteråkning. Han grenslar ofta sin Artic Cat på 106 hästkrafter.

– Toppfarten är 150 kilometer i timman. Men jag kör lugnt. Jag tar ut skotern i november. Fast bästa tiden är mars-april.

Han är oroad över klimatutvecklingen. Vintrarna i norra Sverige är inte förr. Han tycker inte att de stora nationerna kan begära att de små ska ta tag i situationen om inte de stora föregår med gott exempel.

På middagsbordet sätter han helst – ja, ni kan ju gissa!

Suovas, förstås. Det är rökt renkött. Suovas med potatismos eller gratäng.

Men just nu har han inte så mycket tid att tänka på favoritmåltider. Ett inofficiellt VM står för dörren. Och då ska samerna visa att de kan arrangera en storturnering.

Se fler bilder på Håkan Kuorak och från etapp 4 här. 
 

Namn: Bengt Håkan Kuorak.
Födelsedatum: 20 december 1961. 
Jokkmokks betydelse för mig:
Jag flyttade hit för tolv år sedan, är född och uppvuxen i Gällivare. Här är jättetrevligt – den samiska kulturen tas tillvara. 
Familj: Sambon Lena Rydström, dottern Frida snart tio månader plus Lenas två barn från tidigare förhållande.
Jobbar i dag som:
Drifttekniker på AJTTE, svenskt fjäll- och samemuseum.
Meriter: Har jobbat med samisk fotboll sedan 1996, har spelat i stort sett hela mitt liv – på division 4-nivå som högst. 
Bästa idrottsminne: När vi vann Nilut Cup, en samisk fotbollsturnering i Norge 2000, med Storlule sameförening. Vi mötte ett lag med flera spelare från den norska högstaligan.
Viktigast med idrotten:
Att alla ska få en chans att röra på sig och prova på det de gillar.
Webbplats: Samiska fotbollförbundet.

 

 

KRAFTVERKET FRÅN PORJUS
TAR SIKTE PÅ SM-TITELN

PORJUS. För sex år sedan gick han uppe på Porjusberget och bestämde sig för att börja tävla i starkaste man-tävlingar. Nu är Daniel Viklund, 30, trea i Sverige. I augusti kan han bli den starkaste.

Daniel Viklund har alltid gillat styrka. Även om han spelade både fotboll och ishockey med sina kompisar i Porjus var han som liten fascinerad av starka karlar. Hans farbror, som tränade styrketräning en hel del, blev en förebild.

Daniel Viklund började köra sina första bänkpresspass när han var 12-13 år. Och sedan har musklerna blivit allt större.

– När jag var mindre var jag ganska liten. Men jag var rätt stark, hade talang. Fast jag hamnade aldrig i slagsmål. Jag var en torrboll i ungdomsåren, skrattar han.

Han är inte speciellt lång nu heller. Mäter bara 176 centimeter – men väger 110 kilo. Han har bland de bajtigaste överarmar jag sett.

Vi sitter och käkar havregrynsgröt i hans kök på Strömgatan 4 i Porjus. Inlandsvägen går alldeles utanför.

Daniel har tagit ledigt i dag från sitt arbete som mekaniker på Vattenfall för att jag ska besöka honom. Han arbetar hela veckor i sträck ute i fjällvärlden, den senaste tiden har han bytt kylsystem i Seitevare i Lule lappmark.

Han har sovit ganska länge i dag. Så nu jag ringer vid halv elva-snåret är det frukost som gäller.

Daniel Viklund har ont i kroppen. Senaste helgen var han i Umeå på kval till SM-finalen av Sveriges starkaste man-tävling. Det gick bra, han blev femma. I det tidigare kvalet i Sundsvall slutade han trea. Men nu har han alltså ont i kroppen.

– Det värker i ryggen. Måste iväg till en kiropraktor. Men det är inga problem att jobba, säger han.

En starkaste man-tävling pågår under en hel dag. De tävlande drar lastbilar, välter dumpersdäck, lyfter atlasstenar, bär ok och allt annat möjligt tungt.

– Det är så kul. Det här är en underhållningssport. Folk kan relatera till en lastbil. Det säger mer än en tyngd på en stång.

Till finalen i Norrköping den 23 augusti kvalificerar sig tolv starke män. Två kval återstår, i Boden och Hudiksvall.

Förra året blev Daniel, eller ”kraftverket från Porjus” som lokalpressen döpt honom, trea totalt. Det var han jättenöjd med, med tanke på att han inte kunde träna optimalt.

– Under förra året jobbade jag mycket till fjälls och träningen blev lidande. Ändå blev jag trea. Jag tänkte verkligen satsa på stenhård träning i år, men tyvärr har det blivit mycket jobb i år också.

Efter att ha varit fascinerad av alla starke män under sin ungdomstid och hissat upp 230 kilo i bänkpress fick Daniel ett infall 2002. Han var tillsammans med en kompis uppe på Porjusberget. De höll till vid en nedlagd pistolskyttebana.

– Det var då jag bestämde mig för att börja vara med i starkaste man-tävlingar. Jag byggde mina egna redskap till en början, berättar han.

Det var alltså för sex år sedan. Nu är han trea i Sverige. Målet i Norrköping är förstås att vinna, men han tror en pallplats är mer realistiskt.

Vi åker ner till en av Vattenfalls verkstadslokaler vid Harsprångets kraftstation. Daniel kan utnyttja den som träningslokal. Där finns en mängd redskap som Daniel själv har tillverkat (han har svetslicens).

Jag tar tag i en blå ”resväska”, en uppvärmningsväska på 75 kilo. Lyfter den med möda – med två händer. När Daniel och hans kollegor tävlar bär de resväskor som väger minst 160 kilo styck – i var sin hand.

Vi far runt i Porjus. Orten kom till i början av 1900-talet när en vattenkraftstation byggdes här. 1982 blev en ny station klar, den är Vattenfalls tredje största. Här bor cirka 300 människor.

Daniel visar mig Porjusberget – därifrån är det vidunderlig utsikt över Stora Lulevatten och fjällvärlden. Daniel vill gärna bo kvar, men med sambo och barn som bor i Kiruna talar en del för att han flyttar dit upp. Som det är nu träffar han bara dem på helgerna.

När han inte träffar sin familj, jobbar eller tränar tar han gärna en tur med skotern. Eller skruvar på sin Camaro, årsmodell -73. Fast den senaste tiden har han inte hunnit med så mycket.

Nu håller han tillsammans med sin pappa Kent på och arrangerar en starkaste man-tävling i Porjus, den 4-5 juli. Det ska bli maximalt åtta deltagare, men ska vara en storts prova på-tävling.

Men arrangemanget är ganska stort. Domare och speakers ska fixas. Prispengar blir det också.

– Gillar man en sport ställer man upp, säger ”kraftverket från Porjus”.

Se fler bilder på Daniel Viklund och från etapp 3 här.

 

Namn: Daniel Viklund.
Födelsedatum: 30 maj 1978. 
Porjus betydelse för mig

Stor. Att leva och bo här har hjälpt mig att fokusera på det jag älskar.

Familj:

Flickvännen Paulina och dottern Astrid.
Jobbar i dag som:

Mekaniker på Vattenfall Service Nord.
Meriter: Har deltagit i Europas starkaste man-tävling, trea i Sverige år 2007.
Bästa idrottsminne:

Min första tävling 2003. Jag var nervös och rädd i veckor – men det var en galet skön upplevelse då det var avklarat.
Viktigast med idrotten:

Att det är ett positivt inslag i ens liv och att man idrottar med glädje och kärlek.
Webbplats: - 

 

 

HÅRDA INLÄGG FRÅN
BLÅVIT BOLLKONSTNÄR

GÄLLIVARE. Det är inte mycket han kommer ihåg från sin karriär, men just inlägget till Dan Corneliussons 1–0 till IFK Göteborg mot Hamburg har etsat sig kvar i minnet.
Möt Tommy Holmgren, blåvit bolltrollare och kelgris på 80-talet, men kritisk mot slöa idrottsföräldrar.


Volkparksstadion i Hamburg, 19 maj, 1982. IFK Göteborg har två veckor tidigare besegrat tyska Hamburger SV hemma på Ullevi i den första Uefa-cupfinalen i fotboll med 1–0 (mål av brorsan Tord Holmgren).

Tommy Holmgren får bollen på vänsterkanten. Han tittar upp och når centern Dan Corneliusson med ett långt tidsinställt inlägg. Corneliusson träffar bollen högt med sin högerslägga och Blåvitt gör 1–0. Till slut blir det 3–0. De göteborgska amatörerna har besegrat de tyska fullblodsproffsen och blivit det första svenska lag som vunnit en internationell fotbollscup.

En sannsaga utan dess like. Och Tommy Holmgren kan spela upp bilden av sitt målpass i sitt inre.
– Jag är jättedålig på att komma ihåg, men just det där inlägget är en av väldigt få sekvenser som jag minns från min fotbollskarriär, säger han.

Klockan är 14.30 och han har just varit med sin far, pensionerad snickare, och hjälpt en kollega med lite snickeriarbete. Tommy Holmgren är tillbaka i den miljö han trivs allra bäst.
– Ja, Gällivare är suveränt.

Annat var det vintern 1977. IFK Göteborgs legendariske värvarbas Anders Bernmar hade med ihärdighet lyckats locka de två talangfulla bröderna Tord och Tommy Holmgren från Gällivare SK. Under fyra dagar hände omvälvande saker i den unge Tommys liv.

– Jag fyllde 18 år den åttonde januari, tog körkort den tionde och flyttade till Göteborg den elfte. Vi fick en lägenhet i Brunnsbo på Hisingen. Vi hade ingenting och åkte till Ikea och hämtade alla möbler.

Men tiden i storstaden var tuff. Tord och Tommy kände inte en käft. Två tystlåtna tonåringar från smällkalla översta Norrland luftlandsatta i den göteborgska regnvintern.

Tord, som är född 1957 och var tidigare i utvecklingen, kom dock in i laget ganska snabbt. Tommy hade det besvärligare.
– Hade inte Tord varit med hade jag stuckit hem under första året. Det var kämpigt med fotbollen och jag, som är en friluftsmänniska, hade svårt att vänja mig med att sitta inne i en lägenhet. Killarna i laget var ju bra, men man var ju inte så talför direkt…

Fast så flyttade flickvännen sedan sjunde klass, Eva, (paret håller ihop än) ner till Göteborg. Och så värvades Glenn Hysén, som Tommy kände från tiden i juniorlandslaget, från Warta. De umgicks mycket privat. Sociale "Hajsen" fick Tommy att tina upp.

Och så småningom, efter halvannat år, blev den yngre av Holmgrenbröderna fast i Kamraternas a-lag. Den orutinerade tränaren sedan 1980 hette Sven-Göran Eriksson…

Resten är så att säga historia.

Tommy Holmgren kommer från början från byn Palohuornas, fem mil utanför Gällivare. Han och i princip "jämnåriga" bröderna Tord och Bjarne (född i december samma år som Tommy) idrottade ständigt. Dagarna i ända.

– Det är tätt mellan oss, visst. Här är långa och kalla vintrar, så morsan och farsan var väl tvungna att hålla värmen, skrattar Tommy.

Fritiden i yngre år handlade om hockey på egenspolad isbana, fotboll, basket – allt där en boll var inblandad. Som nioåring började Tommy spela fotboll organiserat i grannbyn Hackas. När han var tolv gick flyttlasset in till Gällivare eftersom mamman började arbeta och fick jobb på samma ort som pappan.

Är det en fördel eller nackdel med att ha vuxit upp i en mindre ort?
– Både och. Här finns ju lugnet och tryggheten. Nackdelen är att man kanske blir lite blyg och inbunden. Det kostar tid att lära sig att ta för sig. Sedan är det stor skillnad på fotbollsplaner. Vi spelade på grus fram till den här tiden på året, då fick vi gå på gräset. Men nu finns det plastgräs i Gällivare.

När Tommy flyttade tillbaka till Gällivare fortsatte han spela i GSK. Sedan blev han ledare. Förra året var han tränare för juniorlaget, med yngste grabben Magnus (nu ordinarie mittback i a-laget). Laget spelade i juniorallsvenskan. Men nu har Tommy dragit sig tillbaka från tränaruppdragen.

– Det är lite tufft nuförtiden. Många föräldrar ställer krav, men är dåliga på att själva ställa upp.

Tommy bekräftar bilden av ett Idrottssverige med problem på ungdomssidan. Få ledare får göra allt. Förutom träning och matcher handlar det om att få in pengar till verksamheten.

– Kommunbidragen minskar. All verksamhet ska vara självförsörjande. Vi har dragit in pengar genom att skotta snö och sälja lotter och allt möjligt. Sju-åtta föräldrar är med. Resten skiter i det. Det kostar mycket att åka 55 mil en väg till Umeå och spela. Vår närmaste match var i Kiruna tolv mil bort.

Han ser även att idrottsverksamheten i distriktet tynar. Många klubbar läggs ner. Gällivare SK är sammanslaget med Malmberget.
– Det är väl utvecklingen och tidens tecken. Många ungdomar sitter framför datorn, säger han.

Men det finns ändå mycket att vara stolt över rent idrottsmässigt i Gällivare. Duktiga tjejbrottare är kommunens affischnamn för tillfället.

Tommy Holmgren utbildade sig till brandman under tiden i Göteborg. Han har en tjänst på räddningstjänsten i Gällivare.
– Ett kanonjobb, men man har värdelös lön. Fast det beror på vad man värderar. Jag gillar friluftsliv och sticker gärna till stugan sex mil från Gällivare. Man kan byta pass med sina jobbarkompisar och få till lite längre ledigheter.

Skoteråkning och renskav med lingon är en avgrundsstor skillnad jämfört med att ta cykeln ner till Heden i centrala Göteborg och köpa en halv special. Men Tommy Holmgren har hittat hem och stortrivs med livet.

Andra halvlek har just börjat för en av Blåvittpublikens gunstlingar på 80-talet, den vänsterfotade bollvirtuosen från Palohuornas med 510 a-lagsmatcher för IFK Göteborg.

Se fler bilder på Tommy Holmgren och från etapp 2 här.

 

Namn: Kent Tommy Holmgren
Födelsedatum: 8 januari 1959.  
Gällivares betydelse för mig Svårt att tänka mig någon annanstans att bo. Här finns det utbud som jag suktar efter – förutom myggen.
Familj: Fru Eva, barnen Dan (23), Elenor (20) och Magnus (17).
Jobbar i dag som: Inom Gällivare räddningstjänst som brandman.
Meriter: Två Uefa-cupguld, 26 a-landskamper, Stor grabb, fyra SM-guld i fotboll.
Bästa idrottsminne: Första Uefacupvinsten med IFK Göteborg 1982.
Viktigast med idrotten:

Att ha roligt.
Webbplats: - 

 

 

EN SNÄLLFOT SOM INTE
STIGER INTE ÅT SIDAN

NEDRE SOPPERO. På dagarna vistades han i LKAB:s gruvschakt. Under kvällarna idrottade han själv eller tränade ungdomar i Nedre Soppero IK.
Stig Snällfot, 60, är urtypen för en utdöende svensk företeelse; den ideellt arbetande ledaren. Men Snällfot stiger inte åt sidan. Ännu.

Han är nyligen 60 år fyllda. Efter 42 år i LKAB:s gruvtjänst kunde Stig Snällfot i mars stämpla ut för gott från sitt arbete som högspänningselektriker.

– Vi gruvarbetare får ta ut vår pension när vi fyller 60. LKAB har varit en mycket bra arbetsgivare. Det har varit ett farligt jobb, men jag har haft tur och klarat mig från incidenter, säger han.

Stig var yngst i en syskonskara på 13. De första sju skolåren gick han i Övre Soppero. Sedan blev det två år i Vittangi och sedan ytterligare två i Kiruna.

– Jag fick tidigt lära mig att ta hand om mig själv. När jag var 18 och klar med min elutbildning blev jag i princip hämtad från skolan av LKAB. Det var inga problem att få jobb.

Annars är idrotten och föreningen Nedre Soppero IK en viktig del av hans liv – och många andra snällfotars. Namnet förekommer i många styrelseprotokoll.

Klubben bildades den 11 augusti 1957. Tolv idrottsintresserade ungdomar från Nedre Soppero och Silkkimuotka – den by Stig kommer ifrån – satte klubben på idrottskartan. Fyra unga snällfotar valdes in i styrelsen.

– Några mötesdeltagare var så ivriga att börja idrotta att dom uppmanade ordföranden att skynda på mötet så att dom kunde få sticka ut och träna, minns Stig, som då bara var åtta år.

Hans idrottsintresse föddes tidigt. På vintrarna var det skidåkning som gäller, på somrarna friidrott och fotboll.

Brorsan Birger göt en kulring hemma på gården. Där tillbringade Stig många timmar.

Friidrotten och kulstötningen var roligast. Och fotbollen. Stig var runt tolv år när han började tävla i kula. Han nådde inte så långt, men några DM-medaljer blev det allt.

– Jag gillade aldrig att styrketräna. Var nog för liten (178 cm och 85 kg) för att bli riktigt bra.

Fotbollen slutade han med när han blev pappa första gången. Och som 29-åring, 1977, började han sin ledargärning.

Gruvan på dagen. Friidrottsträningarna på kvällen. Dag ut och dag in.
– Med en förstående fru går det bra. Jag har aldrig hört henna klaga. Jag brukar säga att en människa ska vara som min Siv. Snäll och ärlig. Det räcker långt.

Hans ledarfilosofi kännetecknas av lust och mångfald. Ungdomarna ska ha roligt och de ska uppmuntras till att hålla på med flera olika sporter.

– När föräldrar kommer till träningarna och frågar hur det går för sina barn brukar jag säga: "det går jättebra, det är trevliga och snälla ungdomar". Det är mycket viktigare än att vara duktig i idrott.

Stig och Siv har hus i Silkkimuotka, som ligger på andra sidan Lainioälven från Nedre Soppero, och lägenhet i Kiruna. Stig tillbringar mest tid i Silkkimuotka. Siv har några år kvar till sin pension, men då flyttar hon också ut.

En gång i veckan kör han 22 mil tur och retur för träningarna inne i Kiruna. I Nedre Soppero bedrivs ingen verksamhet.

– Jag är ledare för två grupper, killar och tjejer födda 93-95 och 97-98. Vi har kö och kan inte ta emot fler ungdomar. Anläggningar är ett problem. Men vi gnäller inte, vi har kul, säger han.

Hans största idrottsliga minne är när grabben Mikael tog sitt första av sina två SM-guld i spjut (2000 och 2004). Tänk; en svensk mästare från lilla Nedre Soppero IK.
– Jag målade fönster och lyssnade på radion. Det var fantastiskt.

Maten står på bordet när jag anländer. Egenfångad sik, potatis och skirat smör. För säkerhets skull bjuds det på makaroner och köttfärssås också. Min kolhydratdepå måste ju byggas på…

Vi korsar Lainioälven och beger oss till Nedre Soppero IK:s klubblokal och spjutkastarbanan som Stig och brodern Birger själva byggt. Där finns även en fotbollsplan, en tennisbana och en kulring.

Fast anläggningen håller på att förfalla. Här idrottar ingen nu. Men klubblokalen används till sammankomster.

Stig berättar dock att vid två tillfällen under 2000-talet har Daniel Ragnvaldsson, Mattias Eriksson och Mikael Snällfot – de då tre främsta svenska spjutkastarna tävlat här i lilla Nedre Soppero.

– Det var mycket folk här. Och vi var tvungna att öka längden på banan.

Spjutbanan har förmodligen betytt mycket för den till Stockholm utflyttade Mikaels karriär – han förbereder förresten en comeback efter en långvarig axelskada.

När Stig inte fostrar ungdomar i idrottens tjänst snickrar han gärna. Eller tar sig en jogging- eller cykeltur.

Fiske är också en behaglig sysselsättning. Näten han lägger ut får gärna krylla av sik, gädda och abborre när han vittjar dem. Men favoriten på matbordet är suovas – torkat renkött.

Jag tar adjö av denne hedersman. 31 år i Nedre Soppero IK:s ledarstab är bara en av många positiva egenskaper som Stig Snällfot skulle kunna skryta med. Men skryt är liksom inte hans grej.

Se fler bilder på Stig Snällfot och från etapp 1 här. 

 

Namn: Stig Per-Anders Snällfot.
Födelsedatum: 25 mars 1948.  
Nedre Sopperos betydelse för mig: Jag är född i Silkkimuotka, som ligger på andra sidan Lainioälven. Nedre Soppero är orten som är förknippad med idrotten – och idrotten är jätteviktig för mig. 
Familj:

Frun Siv, utflyttade barnen Anette (38), Maria (36) och Mikael (28). 

Jobbar i dag som: Är nybliven gruvpensionär. 
Meriter: Några DM-medaljer i kulstötning. 
Bästa idrottsminne: När sonen Mikael blev svensk mästare i spjut första gången år 2000. 
Viktigast med idrotten:

Att den ger en uppfostran för resten av livet. 
Webbplats: Klicka här 

 

 






 
Skicka mejl till Håkan Hermansson här